Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der är man redan stor, när man i hopen blandas,
Hvart steg man högre går, odödligheten ger.
Men, i en allmän sinnesvilla,
När äran mer ej lifvar folkets själ,
Den dygdig är, han lefver stilla,
Och hjelte den, som ej är träl.
Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lemna?
Vid tanken af min tid har stämman blifvit svag.
O, frihet, fosterbygd, får man ej mer er nämna?
Ha vi ej hjertan mer att känna ert behag?
I, första dygder, som vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er kan själen verka,
Men‘aldrig verka något stort.
Uti de tidchvarf, som lyst af rena seder,
Med dygder ärans han man endast fylla trott;
Nu skördas på dess fält en lös och flyktig heder,
Och videt ränner upp, der lagrar långsamt grott.
Gån, svage, att ert offer bära
För lyckans fot och köpen, utan blygd,
Med feghet en föraktad ära,
Men vågen aldrig nämna dygd!
Hvi sker, att utan kraft sig våra snillen möda?
De känna ej den drift, som stora ämnen ge.
Allt går i glömskans natt hvad våra sekler föda,
När ålderdomens ljus sin forna klarhet te.
Likså de stolta pyramider
Man än i dag från Nilens stränder ser.
Hur många slott, se’n deras tider,
Ha icke bygts och fallit ner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
