Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öch slumrar till, — och grisen stannar.
Så stannade på Josuas ord
Yårt arma klot för solens brasa,
När Josua, upplyst man, men yr af stridens fasa,
Skrek till bakfram: stå, sol! i stället Tör: stå, jord!
Ett kol från spisen Jöns på högra handen sprakar;
Han vaknar, jämmera ser på prestens gris och tror,
Att för sin grofva synd (ty svedan kändes stor)
En smula helvete han re’n i förväg smakar.
Het var ej mer densamma gyllne svål,
Som sken lik en dukat, helt nyss från myntet tagen.
Bränd var han, torr som trä, till färgen svart som kol,
Och detta, — detta mord var skedt på juledagen!
Men kanske, tänkte Jöns (af hemligt hopp förmådd),
Att han, fast litet bränd, ej deraf sämre blifver.
Han smakar; bit på bit han snart af sv ålen rifver;
Forr’n han ser till, är grisen flådd.
Nu börjar ängslan först att Jöns med kraft betunga.
Till svål fanns intet tecken mer.
Hvad har jag gjort? skrek han. Jag frukten deraf ser,
Att julda1 n vända stek och icke psalmer sjunga.
Men om jag satt mig ner, månn1 tro,
Att vända den på nytt så starkt sig göra låter
Och sjöng med riktig ton mitt dulci jubilo!
Månn1 då ej skinn och färg på Guds magt komme åter?
Jöns gör sin bästa flit, men lyckan var ej blid:
Allt sämre blir ju mer han vänder.
Nu tror han se, i trots af pålyst julefrid,
Magistern öfver sig med eldtång och med bränder.
Ur kyrkan rings. — O Gud, förbi är nu min tid,
Skrek Jöns, jag kan ej fly magisterns vreda händer;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
