Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För öfrigt famnadt om af ängsfält och af gärden
Och trägårdar med frukt af sann hesperisk slägt.
Här lefde nu Annett i medelståndets trefnad
Och förde med sin man, fast rikast på sin ort,
Ännu i lyckans famn den idogsamma lefnad,
Som deras bärgning först och sedan välstånd gjort.
Eglé, som åt sig sjélf ett nöje ville spara,
Steg af uti allén, kom osedd genom den;
Smög in; — men då Annett i dön*’n fick se sin vän,
Då skulle ni ha sett ett hopp ur väfetofn bara!
Hon flög i hennes famn; hon slöt sig fast deri;
Hon kunde ej ett ord för sina känslor finna:
»Eglé? Min bästa vän, min älskade grefvinna!» —
»Låt detta första namn åt mig förvaradt bli» —
Brast ut med gråt Eglé. ■ Och begges tårar rinna.
»Du är då, som jag ser, rätt lycklig, min Annett?»
Begynte nu Eglé. — »Grefvinna, ni har rätt;
Ack, läste jag det ock i ert förgråtna öga!
Men hofvet har, tyvärr, ej landets lefnadsätt,
Och ödets dom har skilt de sälla från de höga!»
Eglé slog ner sin blick och gaf en suck till svar.
Allt röjde här ett lugn, som hon ej lärt att smaka.
Annett, hon sjelf, Annett, som trånans prägel bar
I bleka anletsdrag för åtta år tillbaka,
Var nu en liten rund och landtligt glädtig maka;
Det bruna ögats eld var tindrande och klar,
Och skalken hade gjort sitt bo i hennes haka.
»Du leds visst aldrig?» — »Nej. Se’n åtta år ej mer.
Förlåt mig sanningen och tro mig blott, jag ber:
Hur lågt en högre verld vår sällhet ock må skatta,
Har tiden vingar här, men kryckor blott hos er.
I magren, vi ta hull; I gråten, och vi skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
