Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sitt barn, men faran ej ett modersöga ser:
Det redan smälta grus i röda vågor brusar;
Hon genom hindrets stängsel rusar,
Till trappan hinner fram — men trappan ramlar ner...
Der står hon... store Gud!... din vilja är min lag,
Din magt är oinskränkt, ett uselt stoft är jag:
Nog dina pilar krossa kunna;
Men månn1 det derfor är, som du mitt slägte gjort?
Ja, jag är uselt stoft... men tycker dock du bort
En sådan ömsint mor en flyktig sällhet unna.
Förlåt min djerfva suck!... Men i det ögonblick ...
Gud!... jag förgäter mig... då hennes tårar flyta,
Med dig — fast jag din himmel fick —
Jag icke ville känsla byta.
Bland mörker, eldar, tystnad, dån,
Ser hon för sina ögon döden;
Mot sjelfva himlens våld, mot dessa afgrundsoden,
Der står hon ensam, stum, med dygden och sin son. —
Som de vilda norrsken måla
Snöbetäckta fält med blod,
Så på bleka kinder stråla
Flammor utaf eldens flod.
„ Ack... bårda öde... hvilken syn!
An står hon, djupet ser, med handen sträckt till skyn,
Och hennes svedda hår kring hennes axlar hänga.
Få hennes anletshy sitt flor nu döden drar;
Hon utom sig tillbaka far,
Försöker genom elden tränga,
Till en altan sin tillflykt tar.
Ber visar hon sitt bam och höjer upp sin röst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
