Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0, alla väsens Gud, du ville Sodom spara,
Om blott der funnits fem, som älskade ditt bud.
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara?
De krossas!... Abraham, och detta är din Gud?
Ja, om på detta klot, der brott och ödet rasa,
Spastara, äfven du ett menskligt fel begått,
Yid detta dödsrop, denna fasa,
Med dessa känslor, som jag fått,
Jag ville vara Gud, att kunna dig förlåta
Och sedan men’ska bli, för att af glädje gråta.
Men, när så grymt oss ödet sårar,
Hvar finnes tröst? I tårar, tårar.
Den magten äger segrar lätt;
Dock dygden, just då dundren knalla,
Sin oskuld kan till vittne kalla,
Och himlen, då dess viggar falla,
Skall rodna för sin oförrätt.
i
Det bistra tordönsmoln, som krossat dig, Spastara,
Försvinne från vår jord, från himlar och från haf:
Men skulle någon son så tacklös kunna vara,
Att kunna hata den, som honom lifvet gaf:
Om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
Vid minnet, hvad en mor för evig kärlek bär;
Om, vid dess suckar döf, på lastens väg han är
Och henne sorg till lön för tro och ömhet gifver;
Om han kan hennes stoft förutan tårar se:
Må på hans hjessa då det olyckstöcknet välta,
Till skurar utaf blod försmälta,
Att verlden rysa må, och djeflarne må le!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
