Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag Svea sjungit, jag har Frithiof sjungit,
Natur och Gud och menskor sjöng jag glad:
Egentligt lefde jag blott då jag qvad. ’
Från norr till söder vinden ofta sprungit, —
Och mången tagg mitt arma hjerta stungit,
Men mången ros ock läkt mig med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min lefnad skridit,
Om mer jag fröjdats, eller mer jag lidit.
Mitt vapen var du: jag har intet annat.
Du var min sköld: jag ingen annan haft.
Yi gått på äfventyr och ha ej stannat,
Forr’n vi eröfrat verlden med var kraft.
Men vapenskölden man vid grafven krossar;
Den siste af min slägt, mig ändtligt Gud förlossar.
Farväl, du dikt, du själ utaf min själ,
Farväl, du himlaburna, långt farväl!
Jag måste hän, jag far ej längre stanna.
Du var mig allt, det goda som det sanna.
Jag haft dig kär för allt och öfver allt,
Och uti himlen än jag skymtar din gestalt.
Den dag skall komma, då utur min aska
En skald skall uppstå för att sjunga ut
I slag, som klinga, uti toner raska,
Hvad jag ej hunnit, forr’n min kraft tog slut,
Hvad stort och ädelt i det nordanländska
Som återstår ännu, det väldiga, det svenska.
Farväl! Jag slutar der jag böljat har:
Farväl, du dikt, som verklighet mig var
Och lifvets lif och evighetens kärna;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
