Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty aldrig än i verlden en kärlek fans så stor!
Kanhända, att en synd jag deri gjQrde.
Min mor jag gråtit har,
Och jag har sörjt min far;
Men aldrig större smärta jag i mitt hjerta har,
An den mig vännen gjort, som mig hesvikit.
En vinter har förflutit — den vintern var mig lång
Jag Önskade den mången gång till ända.
Du var i mina drömmar, du var uti min sång,
Du var i mina tankar vid min slända*
Men våren återkom,
Fast grön, dock glädjetom:
En annan fått det hjerta, som var min egendom;
Jag aldrig derpå tänker utan tårar.
Och solen ser jag smälta på bergen is och snö
Till klara vattenbäckar, som försvinna:
Men i ditt kalla sinne kan hon ej göra tö,
Att dina ögons källor månde rinna.
Och liljorna de gro,
Och foglarne i ro
De qvittra uppå qvisten och bygga sina bo;
Men jag går ensam sorgsen, stackars flicka.
När dufvan blifvit enka, hon sig till freds ej ger,
Och hennes hjertesår kan ingen lisa;
Men döden henne finner, när solen skridit ner,
Och slutar hennes qval och klagovisa.
Som hennes, domnar af
Mitt hjerta med sitt qvaf;
Och liksom gröna trädets, som fäldes i sin saf,
Skall snart mitt unga hjerteblod förstelna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
