Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att sitta närmare den gode Fadren.
Då hviskade på en gäng, som jag tyckte,
Från gräs och blommor: »Gud bor allestädes,
Men med det rena hjertat sitter menskan
Den gode Fadren närmast uppå jorden.»
Och ned jag satte mig i veka gräset
På brädden invid dalens flod, hvars bölja,
En spegel lik, upptog hvar bild på stranden.
En mängd af blommor doftade omkring mig
Med fromma anleten och högtidsdrägter.
Det var ej blommor endast, som jag tyckte:
De voro syskon, och jag deras broder,
Ett väsen, liksom de, vid jorden fästadt,
I tidens boja trånande mot ljuset.
Och vid jag tänkte så, blef ögat varse
En sippa ytterst uppå stranden luta
Utöfver böljans graf sitt änglahufvud;
Och ensam stod hon, skild ifrån de andra:
Det var som om hon obemärkt sig smugit
I ensamheten för att dö vid floden.
Den gröna kransen kring det veka lifvet
Förvissnad hängde sina blad mot jorden.
Förgäfves stödde jag den kalla stängeln:
Det fromma blomsterhjertat slog ej mera.
Då ville jag den hvita kransen röra
Och än betrakta hennes gyllne smycke,
Som lyste der, ett minne utaf solen.
Då föll, hur varsamt än vid den jag rörde,
Den sköna kronan af, och floden förde
På silfverböljan bort den oskuldsrena,
Till andra stranden vaggad utaf döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
