Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur ljuft du rodnar! — Lockames mörka skrud
Förmår ej dölja kindernas purpurbrand:
Ditt öga söker, ack, förgäfves
Gömma den blick, som din själ förråder.
Du ser på månen, blickar mot stjemors höjd
Och fångar vindens tynande aftonsuck
Och lyss på vågens milda susning,
När den sig rullar mot strandens snäckor.
Ar månens skimmer skärare nu än förr?
Var nattens vällukt fordom ej lika ljuf?
O min Armida, du är qvinna:
Månen gått upp i ditt hjertas vårnatt.
Du qvinna blifvit. — Hela ditt väsen är
En mogen drufva, rusig af egen eld:
Du älskar, fruktar, tillber, brinner,
Gråter och ler, och du vet ej hvarför.
Du älskar, hulda! — Kufva din täcka hann,
Fastän jag vågar lyfta din kärleks dok!
O harmas ej, fastän mitt öga
Skådar ditt innersta väsens pärla!
Välan, Armida, dagen gått upp i glans,
Din segerbanas, dina triumfers dag:
Haf mod, Armida, mod att bida
Qvalmet af dagen och qvällens mörker.
Haf mod ej blott att kläda din själ hvar dag
I ny, i snöhvitt-skinande högtidsskrud; —
Men ock att bland förslitna kläder
Lägga hvar gäckad, hvar kär förhoppning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
