Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som mentes draga Solens wagn[1]: man framledde
också den störste Galt[2], som kunde fås[3],
hvilken kallades Jule-galten; men den blef icke strax
slaktad, utan förwarad en månad längre med
öfvermåttan stor wördnad för hans helighet, at offras wid
nästa Ny-fylnad[4] på Dise-tunglet åt Frigga: Man
nögde sig Juleafton at lägga händerne på Galtens rygg,
liksom man brukade med alla offerdiur, och giöra
löfte, at man antingen skulle fulborda det eller det af
sina upsåt eller ock, at deröfver tillsättia lifvet[5]. Åt
Frigga, Disa, Göja eller jorden offrade man sedan,
förutan säd, frukter och små foglar, förnämligast
denne Galt, som et diur, hvilket med sin nos lärt
menniskior plöja[6]. Åt Oden offrades hästar, som
krigs-Guden anständiga kreatur, hundar och hökar eller
i hökarnes ställe tuppar[7]; men i synnerhet en
Tiur, som så länge göddes förut, til dess han blef
ilsk[8].
10. Sådana woro nu allenast diur-offren eller de
wanliga; men i stora nödfall utgiöts menniskio-blod
för Afgudarnes altare, liksom hos alla Celtiska eller
Götiska folk[9]: denna ohyggeliga Sed, särdeles
at offra sina barn[10], som i Norden gerna togos til
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
