Print (PDF) - On this page / på denna sida - III. Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 LÄSNING AF SKÖNLITTEHATUE.
läste jag dock äfven de stora skaldeverken. Mötet vid Alvastra
och Julie de S:t Julien eller Frihetsbilden.
Af J. O. Wallins poesi läste jag knappt något mera än
Uppfostrarn och »Guds lof», som är en omskrifning af en bland
Davids psalmer.
Geijers skaldestycken kände jag blott till namnet, och
Atterbom kom aldrig i fråga, ty han var fosforist.
Men för de gustavianska skalderna hyste jag stor vörd-
nad. Jag var mycket road af Kellgrens dramatiska stycken
Gustaf Vasa samt Gustaf Adolf och Ebba Brahe. Jag hade
den föreställningen, att ett så grant sceneri som i Gustaf
Vasa numera aldrig skulle kunna åstadkommas på en svensk
teater. Denna inbillning blef vederlagd, då jag efter en mängd
af år i min medelålder fick se Gustaf Vasa uppföras på stora
teatern i Stockholm. Jag var då ganska nöjd med min afton,
men den gamla barndomsförtjusningen ville icke återkomma. -
Äfven Leopolds skaldestycken lästes med nöje, särdeles Eglé
och Annette. - Men Lidner behagade mig ej mycket. Hans
Spastara föreföll mig alldeles för mycket häftig och känslo-
sam. - Bellman lärde jag känna fragmentariskt genom de
stycken, som finnas i »Svensk Anthologi», och de roade mig
rätt mycket. - Fru Lenngren lästes, och jag tröttnade aldrig
vid »Den glada festen» m. fl. af hennes stycken. - Bland äldre
skalder, som jag lärde känna, var Axel Gabriel Silfverstolpe.
»Ode om medborgaren» föreföll mig ståtligt och styft; sagan
om den Snåla presten var rolig och likaså stycket om »Num-
mer ett och nummer noll». - Cederborghs Uno von Trasen-
berg och Müncliliausens äfventyr af okänd författare lästes med
nöje. - En något stadigare själaspis hade jag dock i Stjcrn-
stolpes bearbetning af den gamla folksagan om Lunkentus
samt den svenska öfversättningen af Wielands Oberon. - En
enda fosforistartad diktsamling ingick i läsförrådet, nemligen
dikter af JEufrosyne. En och annan af dem slog an, men de
flesta tycktes mig vara tråkiga. - Slutligen bör jag bland
svenska skalder med tacksamhet ihågkomma gamle Dalin.
Der fans händelsevis i mitt hem en gammal, illa medfaren
bok, som innehöll en del af Dalins samlade skrifter. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
