Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Elfsjötiden och vistelsen på Åsby, 1833 - 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min fars död (mars 1834). – Från det följande året
1834 har jag mycket blandade minnen, å ena sidan det glada
och trefliga lifvet på Elfsjö, å den andra åter den sorgliga
förändringen inom min egen familj genom min fars bortgång
ur lifvet.
Hans mångåriga sjuklighet hade under de sista åren
utvecklat sig på ett sorgligt sätt, men icke af sådan art, som
skulle gifvit anledning att vänta en snar upplösning. Helsan
var till och med något förbättrad, så att min far kunde
mottaga uppdraget att vara riksdagsman ännu en gång (januari
1834). Men krafterna voro dock brutna, och från början af
mars månad antog sjukligheten en sådan karakter, som lät
förmoda, att döden nalkades. Jag visste derom intet, der jag
lefde ute på Elfsjö; jag hade besökt min far en och annan
gång under januari och februari månader; han hade äfven gjort
ett besök på Elfsjö; jag hade sett honom deltaga i
riksdagsgöromålen, men då jag nu åter igen besökte honom – det
var den 12 mars – fann jag honom ytterligt svag, och den 24
mars blef dödsdagen. Denna tid af nära två veckor tillbragte
jag nästan oafbrutet vid hans sida; jag befann mig i en
pinsam ställning mellan allvarliga pligter af motsatt art, den
sonliga kärlekens pligt å ena sidan och å den andra min
skyldighet att sköta min tjenst inom den familj, som hade rättighet
att fordra min dagliga verksamhet, men striden afgjordes af
grefvinnan Lagerbjelke på ett sätt, som jag med oförgätlig
tacksamhet ihågkommer. Jag hade med hennes tillstånd
tillbragt ett par dagar hos min far, men jag blygdes att alldeles
åsidosätta min skyldighet på den andra sidan, och jag gick ut
till Elfsjö en dag. Men då uppmanade grefvinnan mig att
genast återvända och ej vidare lemna min fars sjukrum. Min
närvaro var så mycket mera af behofvet påkallad, som jag
var den ende af min fars familj, som befann sig nog nära
för att möjligen kunna infinna sig. Men slutligen, den 20
mars, afgick bref till min mor, att hon borde så fort som
möjligt resa upp till Stockholm. Min far och hans vänner,
bland andra den allra närmaste, Carl Arosenius, hade dröjt i
det längsta att afsända detta budskap, ty man hade icke haft
anledning att förmoda, att slutet skulle vara så nära, som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
