Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- VII. Elfsjötiden och vistelsen på Åsby, 1833 - 1835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språksam. Jag hörde honom beklaga sig öfver rikets ständer
under den pågående riksdagen 1834, att de voro svårhandterliga.
Efter min skilsmessa från Elfsjö återsåg jag aldrig mera
excellensen Lagerbjelke.
*
När jag tänker mig tillbaka till denna tidsafdelning af
mitt lif, som jag kallar Elfsjötiden, känner jag en ljuflig
tillfredsställelse. Det var en verkligt god tid, fruktbärande för
min bildning enligt den läran, att man söker bildning, ej för
skolan, men för lifvet (»non scholæ sed vitæ discimus»).
Och när jag tänker på det glada lif, som familjen på Elfsjö
inom sig lefde, vill jag tala några ord om hvad glädje är.
Det kan finnas en glädje, som bär sin frukt i ånger. Detta
är den ytliga fröjden, den lättsinniga flärdens flammande sken,
en tanklös fröjd, som leker bort en dyrbar tid. Men det kan
också finnas en glädje, som är det trogna arbetets vederqvickelse
och det menniskovänliga hjertats uttryck i ett godt
samvetes frid. Det är långt ifrån, att en sådan glädje ej kan
förenas med sedligt allvar och kristendomens lefvande tro.
Man prisar Guds godhet med att sjelf vara god, och den, som
är god, kan också gerna vara glad. Hos den, som lefver i
frid med Gud och med sig sjelf och i goda menniskors
umgängelse, blifver glädjen icke en yrande flärd och icke ett sken
på ytan, men skämtet blifver en lika väsentlig sak som
allvaret. Det blifver en ur hjertats djup utgående, med det
starkaste allvar mycket väl förenlig sinnesstämning. Det är
en sanning i orden, som Tegnér har sagt i det vackra skaldestycket
»Resignationen»: »Hur liten är din själ, hur trång, om
hon ej unnar den milda glädjen ock ett rum!» Huru det går
till, när glädjen bygger och bor på allvarets grundval, detta
kände jag långt förut, men jag lefde mig igenom en ny
erfarenhet deraf under denna min lefnadsperiod.
––––––––
En så vänskapsfull förbindelse som den, i hvilken jag
befann mig med den familj, hvars förtroende jag hade haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:29:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svedelif/0140.html
