Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INBILLNING SKRAFTEN. 143
sedan jag har blifvit gammal, huru det gick med det historiska
skriftställeriet, så uppskjuter jag svaret, till dess jag kommer
till mina senare dagars historia. Men det säger jag på för-
hand, att den allmänna åsigten är oförändrad.
När jag vet, huru fantasien bråkade i mitt hufvud, före-
faller det mig nästan underligt, att jag gick fri för det upp-
tåget, som är så vanligt hos både qvickt och dumt ungdoms-
folk, att skrifva vers. Jag öfvade mig med åtskilligt smått
författareskap - jag har talat derom här ofvan -, men alltid
på prosa. Blott en enda gång förekom ett slags undantag.
Jag klottrade tillsamman ett tokroligt bref till min syster i
en stil, som skulle vara hexameter. Två eller tre gånger rim-
made jag några få rader till utanskrift på julklappar. Men
detta var allt.
Om jag således var oförmögen att sjelf skrifva vers, så
hade jag dock en viss fallenhet att lära mig utantill poesi.
Jag har nämt några exempel här ofvan från min barndoms
tid. Sedvänjan fortfor och sammanhängde med vanan, som
jag hade, att skrifva anteckningar och utdrag ur böcker, som
jag läste. Så t. ex. afskref jag åtskilliga stycken ur Oxen-
stjernas öfversättning af Miltons »Förlorade paradiset» och
mycket annat. Jag tror, att detta är en god metod, ty under
skrifuingen införlifvar man sig med både innehållet och formen
mera, än då man blott läser. Och när man sålunda flitigt
umgås med ett vittert stycke, händer det lätt, att orden fastna
i minnet, och med det samma har man gjort det vittra inne-
hållet till sin egen andes egendom. Naturligtvis kan här icke
vara fråga om utanlexor, som svettas in i minnet, men saken
tillgår på det sättet, att när man känner sin ande gripen af
mägtiga intryck, så läser man om igen tid efter annan samma
stycke, och orden fastna i minnet, utan att man märker, när
det skedde. På detta sätt, lika som jag förut hade lärt mig
åtskilligt af Tegnérs dikter samt några bitar af Ovidii Meta-
morfoser, så lärde jag mig, under min studenttid, på grekiska
Hektors och Andromaches afsked hos Homerus.
Med den religiösa riktningen i mitt sinnelag och tillika
med vitterhetskärleken stämde godt öfverens, att jag var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
