- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
145

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖRSAGDHKT. 145

Lynnets böjlighet kunde blifva ett hinder för karakterens
sjelfständighet, så mycket mera, som jag hyste ett visst miss-
troende till mig sjelf. Jag vågade ej lita på mitt eget om-
döme. Jag har i denna delen förändrat mig till en viss grad.
Jag har under min senare lefnad dragit lärdom af erfaren-
heten och har blifvit mycket angelägen att icke värdera men-
niskor högre, än de äro värda, medan jag på samma gång
bemödar mig att icke heller värdera mig sjelf för mycket. Men
i min ungdom fans en verklig fara, att jag skulle blifva en
ohjelplig stackare och »godheten» blifva en ömkelig mesaktig-
het. Detta kände jag sjelf och var rädd derför. Jag ville
gerna vara sjelfständig, men hade svårt att så blifva. Deraf
blef en inre strid.

Men sådan jag var, skulle jag kunna räkna upp en hel
mängd negativa dygder, som jag hade, d. v. s. karaktersfel,
som jag icke hade. Stursk och uppstudsig mot lag och ord-
ning var jag icke, ej hetlefrad, argsint och snarsticken, ej
envis med egna meningar, ej oförsynt, påflugen och anspråks-
full, ej högfärdig, egenkär, inbilsk och hvad man med ett ny-
modigt ord nu för tiden kallar en snobb. Jag var icke fallen
för att vilja spela öfversittare, men icke alldeles obekant med
sjelfförsakelsens pligt. Att jag var blifven sådan, måste väl
haft någon grund i naturliga anlag, men utvecklingen befor-
drades mycket af den allvarliga tukt, hvarmed jag blef i för-
äldrahuset efterhållen. Jag hörde en gång i en senare tid
en äldre man yttra: »Det angelägnaste för en pojke att lära
sig är att veta hut.» Denna lärdomen fick jag inhemta, och
jag skattar detta för en stor lycka. Jag har under hela min
lefnad sökt att göra mig den lärdomen till godo.

Den olyckan, att jag skulle blifva en moralisk stackare,
hade en särskild anledning deruti, att jag saknade tapperhet
och mod. Med ett sådant lynne, som jag nyss har beskrifvit,
kunde jag icke vara någon öfverdådig sälle, men snarare för-
falla till den motsatta ytterligheten. Någon morsk och orädd
yngling var jag icke. Var jag fri från det felet att vara oblyg
och oförvägen, så var jag deremot blyg ända till gränsen af
försagdhet och försigtig ända till feghetens gräns. Jag var lif-
rädd, rädd för all kroppslig fara, rädd för åskan, rädd för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free