- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
146

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

146 TÅLAMOD.

tjufvar, rädd för ondsinta djur. Det var i synnerhet en art
af kreatur, som jag mycket fruktade, nämligen folkilskna
tjurar. Men jag hade också hört förskräckliga berättelser om
menniskor, som blifvit ihjälstångade. Och äfven de andra faror,
jag fruktade, äro ju verkligen farliga saker; det är dumdristig-
het att trotsa dem, men försigtigheten behöfver icke vara för-
enad med en bäfvande känsla. Detta räddhågade sinnelag
har jag ej kunnat vänja mig ifrån. - En annan sak är det
moraliska modet. Det var klent bestäldt äfven med den saken.
Har jag vid äldre år lyckats besitta något moraliskt mod, så
är detta inlärdt och utgör en del af sjelfbeherskningens magt,
som jag har mycket bemödat mig att förvärfva. Men af na-
turen var jag danad till pultron.

Dock fans ett mod, som jag hade, nämligen tålamod. Jag
kunde lida ett och annat utan att beklaga mig. Svåra lidan-
den kommo ej i fråga, men äfven småsaker kunna pröfva
tålamodet. Min fallenhet att rätta mig efter andra menniskor
försatte mig emellanåt i helt andra ställningar, än jag skulle
önskat. Men det gick för sig. Och jag var alltid villig att
göra mycket för den goda fredens skull. Dessa öfningar i
tålamod har jag fortsatt allt igenom. Jag tror det är bättre
att tåla ett och annat än att väsnas och gräla. - Men tåla-
mod under kroppsliga plågor är en särskild sak, som jag icke
har haft tillfälle att mycket försöka, ty jag har aldrig varit
rätt plågsamt sjuk. Jag skall bjuda till att göra mitt bästa,
i fall profvet kommer.

Med denna min fallenhet att kunna tåla ett och annat
af menniskor förband sig det behof jag kände att ega andra
mennisìcors bifall. Jag var - jag har redan nämt det -
mycket rädd att göra någon menniska till min ovän. Detta
var icke endast ett fåfängligt begär efter beröm, det var äfven
ett verkligt behof att få njuta menniskors kärlek. Och jag
visste, att det jag af kärlek fick, det kunde jag med kärlek
återgälda. Jag kunde älska menniskorna, och jag ville vara
älskad. Men visserligen blandade sig härmed en klokhets-
beräkning, ty jag tänkte: det är nyttigare att hafva menniskor
till vänner än till ovänner. Det var nog så, att det sved i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free