Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l TÌO SJET/FBEITKRSKNING.
förhoppningar, farhågor, som, en gång bekanta, blott skulle
bekämpas och misskännas, men det är klokhet att söka san-
ningens befordran både genom tystnad och tal, verksamhet
och hvila; det är vishet att skicka sig efter tiden och - för
att tala med bibeln - vara ’snälle såsom ormar och en-
faldige såsom dufvor’1.
Men dessa två, ormens klokhet och dufvans enfald, huru
skola de förenas? Den verldsliga klokheten och den barnsliga
oskulden, hufvudets förslagenhet och hjertats ädelhet, förstån-
dets lugn och känslans värme, i föreningen af dessa skenbara
motsatser ligger den mensklìga karakterens styrka. Der flnnes
ormens klokhet, som hindrar dig att bedragas af någon annan;
der flnnes också dufvans enfald, som afhåller dig från att
sjelf blifva en bedragare. Det gifves dårskaper i verlden, som
du ej kan hindra att de finnas, laster, som du ej kan utrota;
om det skulle visa sig, att just det dåliga, det föraktliga kan
blifva ett medel för det goda, då är det vishet att begagna
det, att utveckla det goda ur det onda med det, att man gör
nidingen eller dåren mot sin egen vilja till redskap för det
goda, som han ej förstår eller som han hatar. Det är klokhet
att icke förtjusas i förtid och tro, att allt är godt, då man
ser en eller annan god egenskap, men det är oskuld att lefva
ibland förderfvet, utan att sjelf förderfvas, att följa klokheten,
blott så länge den är ärlighet, men ej ett steg derutöfver, och
ännu i höga ålderdomen behålla hjertat så friskt och känslan
så varm och böjelserna så rena från egennyttans smuts som
i barndomens lyckliga dagar. Denna oskuldens kraft gifver
åt hela lifvet en frid, åt karakteren en helgelse, som höjer
den så högt öfver alla vanliga händelser, alla yttre faror, att
han slutligen tager olyckan såsom en lek och aldrig förkrossas
af ödet.»2
Detta tänkte jag, att det skulle vara lefnadsvishet, och jag
ångrar icke, att jag så tänkte. Jag har försökt att praktisera
något litet och fortfar dermed. Sjelfva saken förhåller sig så,,
1 Math. Evang., kap. lo, v. 16.
2 Såsom synes af en jemförelse med det i författarens »Smärre skrifter»,
I, s. 18, tryckta talet, öíVerensstämmer det här meddelade utdraget ej orda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
