- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
154

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154 »LÅNGSINT. IKT.»

ville göra, kan medhinnas att blifva gjordt. Det är mycket,
som jag gerna ville göra, om min lifstid dertill räckte, men
det är nästan säkert, att hon icke dertill räcker, och derför
tiger jag med mina planer.

För samma orsak tycker jag mycket illa vara, när men-
niskor fråga mig, hvad jag förehafver, hvilka mina sysselsätt-
ningar ära Det angår dem ej.

Med allt, hvad jag nu har sagt, följer också, att jag aldrig
har velat göra någonting i kompani med någon annan, ty då

blifver jag ett bihang till kompanjonen. Medgörligheten i mitt

lynne gör, att jag så blifver, men sjelfständighetsbegäret gör,
att jag icke vill så vara.

Beslägtad med nu nämda egenskaper är en viss lång-
sinthet. Denna benämning anses vanligen beteckna en verklig
elakhet. Det kan vara en fråga, huru dermed förhåller sig.
Det är en vacker lärosats, att man icke skall låta solen gå
ned öfver sin vrede, och det är en pligt att förlåta oförrätter.
Ja visst, så är det, och detta stycke i den kristna sedeläran
är icke för mig svårt att iakttaga. Jag är icke trätgirig, icke
begifven på något envist rätthafveri, och frestelsen till hat
och hämdlystnad är svag hos mig. Men på samma gång är
jag icke någon oförtruten stridskämpe för sanning och rätt,
min sak är snarare att maka undan stötestenarne, så att strid
ej skall uppstå. Men långsint är jag ändock på ett visst sätt.
Jag menar så, att försonlighetens pligt sträcker sig icke längre
än att icke hysa personligt hat, men vara villig att vedergälla
ondt med godt. Men när jag vet, att en menniska har gjort
ett skurkstreck, så vet jag, att den menniskan kan göra sådant,
och dermed har jag förlorat förtroendet för den menniskan.
Och förloradt förtroende återgifver jag icke lätt. I denna
mening är jag långsint. Jag följer i mitt umgänge den regeln,
att mitt förtroende tager jag icke lätteligen bort från den, åt
hvilken jag en gång har gifvit det, mina vänner kunna »synda
på nåden» ganska länge, innan jag öfvergifver dem, men hafva
de syndat så länge, att aktningen är bortkommen, förtroendet
förloradt, vänskapen bruten, så får det dervid förblifva. Jag
sätter mycket värde på trohet, men dermed följer, att jag icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free