- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
155

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖFVERILNINGAR. 155

Jag vill i sammanhang härmed tala några ord om öfver-
ilningar i vrede och om tålamodets dygd. Jag talar icke nu
om den verkliga ondskan i en elak själ, men jag talar om en
vredgad känslas utbrott för ögonblicket hos en i sjelfva verket
godsint menniska. Sådana öfverilningar af ett häftigt lynne
hafva icke mycket sammanhang med själens djupare egen-
skaper och hjertats verkliga böjelser; de sträcka sin rot icke
längre ned än till en viss liíiighet i känslan och en viss brist
på sjelfbeherskning, men de kunna föranleda mycket stor
otrefnad i hvardagslifvet. De äro mycket fula för tredje man
att åse och kunna vara grufligt smärtsamma för den, som är
deras föremål. Jag hade i min ungdom i följd af mitt lynnes
beskaffenhet den lyckan att vara temligen fri för detta felet.
Man såg mig sällan, knappt någonsin, vara »ond» på någon
menniska, och derför trodde man mig vara en mycket god-
sinnad gosse. Fullt så god och mild, som jag såg ut, var jag
likväl icke, ty i mildheten,, och jag har rättighet att tillägga
fördragsamheten, låg ett stycke af sjelfbeherskningens förställ-
ning. Jag var visst icke otillgänglig för känslan af förargelse,
hvilken jag lät brusa ut, när jag var i enrum. Men uppbru-
sande mot andra menniskor var jag icke. För öfrigt säger
jag, att för den, som har fallenhet för hastiga öfverilningar,

gäller sjelfbeherskningens pligt i hög grad, så att man må

bemöda sig att blifva herre öfver sitt onda lynne, för att icke
störa hemmets frid och våilìa sorg och smärta hos menniskor,
åt hvilka man i sjelfva verket icke önskar något ondt.

Och det är också klokhet för egen räkning att så skicka
sig. Ty det är märkvärdigt att se, hvilken styrka ligger i det
lugna lynnet. Ett ord, med allvar sagdt utan vrede, en be-
straffning, gifven med kallt blod, verkar med en kraft, som
alldeles saknas, när ordet talas med hetta och straffet giíves
i vredesmod. Örn två menniskor äro i tvist med hvarandra,
har den, som är kall och lugn, ett afgjordt öfvertag, och den,
som bullrar och bråkar med vreda ord och åthäfvor, blifver
just det, som han minst af allt vill vara, han blifver löjlig.
Och på honom verkar då löjet och det iskalla föraktet hos
motståndaren ett alldeles outhärdligt intryck. För den, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free