- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
156

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156 FÖR A KG K LSE K.

blifver det en kärlekspligt att icke bruka sin öfverlägsenhet
alltför obarinhertigt, för att icke reta den andre till fullkom-
ligt raseri. Jag har just icke haft mycket tillfälle att öfva
denna kärlekspligt, ty jag har ej mycket befunnit mig i träta,
men nog har jag fått mottaga flere »snäsor», än jag har gifvit.
Eget nog har jag haft mera svårt att vara lugn och tålmodig,
sedan jag blifvit gammal, än jag hade, då jag var ung. Sär-
deles uppbrusande och våldsam är jag väl icke heller nu,
men det har dock händt, att jag öfverilat mig, i synnerhet när
studenterne tröttat ut mig med sina dumheter och retat mig
med sin oförskämdhet att vilja få betyg för kunskaper, dem
de icke ega. Dessa öfverilningar efterföljas alltid af »bond-
ånger».

För att nu tala om förargelser, så voro mina våldsamma
fantiseringar i min barndom, när jag bet med tänderna i
stolar och bord, ofta af den arten, och detta har ej blifvit
mycket annorlunda, sedan jag blef äldre. Jag låter då känslan
storma i ensamheten och är mycket angelägen, när jag är i
menniskors sällskap, att ingen skall märka, huru upprörd jag
är. Men det händer, att anletsdragen förvridas i onaturliga
rörelser af den våldsamt stormande och lika våldsamt under-
tryckta känslan. Men öfningarna i sjelfbeherskningskonsten
äro dock icke alldeles fruktlösa. Jag kan vara förargad mot
någon viss person, men jag låter honom icke märka, att jag
så är. Detta kan man ju kalla lömsk förställning, om man
så vill, men man kan också kalla det lugn sjelfbeherskning
eller tålmodig fördragsamhet. Jag är alls icke skyldig att
låta inenniskor veta, att de förargat mig. Lät jag dem veta
detta, blefve freden störd, och jag är obeskrifligt angelägen om
fred och sämja. Men jag får arbeta med mig sjelf för att
qväfva förargelsens utbrott, när jag hör dumheter pratas och
lögner uppdukas. Förargelsens föremål är icke alltid någon
viss person, det består ofta af vissa allmänna förhållanden i
lifvet, det onda i verlden, de osedliga riktningarna i menni-
skors tänkesätt och seder, lastens, lögnens, dårskapens verk.
Sådant upprörer mig stundom ända derhän, att jag är icke
långt ifrån att, såsom i min barndom, bita i stolar och bord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free