- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
162

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

162 FÖRTROLTGITET OCLI SJELFSTÄNDIGHET.

egnadt att, såsom man säger, stå i alla väder; der blåste
äfven en motsatt vind från den idealistiska sidan på den tiden,
men sedermera har det humöret, som svarade mot den an-
förda lefnadsregeln, blifvit stående i min lefnads vindskiften.
Jag tog de latinska orden till godo såsom mycket lärorika
för det vanliga umgängeslifvet, och deruti gjorde jag rätt. Der
ligger mycken klokhet i dessa ord. De innehålla en förnekelse
af kotteriväsendet, som jag hatade och hatar. Det ligger i de
latinska orden den tanken att låta allt gälla, hvad det san-
ningsenligt gälla kan, men undvika den andliga sjukdom, som
kallas förtjusningsfeber. Man skall göra rättvisa åt menni-
skors verkligt goda egenskaper, men akta sig att värdera dem
mera, än de verkligen äro värda; man skall hålla ögat öppet
äfven för det, som finnes hos samma personer, men icke är
förtjenstfullt. Då blifver man rättvis mot sina vänner, och
sjelf blifver man sjelfständig. »Minus dolebis» (du skall få
mindre sorg), detta är trösten, om man nödgas umbära den
liíligaste njutningen af lifvets glädje i förtjusningsfeberns till-
stånd (»minus gaudebis»).

Allt detta är sant, men alldeles oinskränkt gäller det än-
dock icke. De ömmaste, de innerligaste menskliga förbindelser
skulle gå förlorade, om man aldrig gjorde sig »nimis sodalem»,
d. ä. på det innerligaste sätt förtrogen med någon menniska.
Hvad skulle det blifva af äktenskapet? Kärleken i lust och
nöd, som brud och brudgum lofva hvarandia? Hvad blefve af
familjelifvet, föräldrakärleken och den barnsliga »pieteten»?
Men med dessa det menskliga lifvets heligaste förbindelser för-
håller det sig så, att i dem kan den största sällhet finnas,
som en menniska kan i denna verlden ernå, men ur dessa
samma förbindelser kan också uppstå den största sorg, som
en menniska kan nödgas bära. Jag menar två särskilda saker,
förlusten af älskade föremål och föräldrars sorg öfver ovärdiga
barn. Men det kan finnas en kärlek, som trotsar sorgen, det
kan íinnas en lefnadsvishet, som lärer menniskan att ej vara
lyckans tjenare, men olyckans herre1. Men om sådana för-
hållanden talade icke min far till den trettonårige gossen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free