Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRTROLIGHET OCH SJELFSTÅNDIGHET. 163
I den mening, orden voro sagda, hade de sin fullkomliga
sanning.
Att meningen icke var att göra något intrång på familje-
lifvets heligaste förhållanden, följer af en uppmaning, som i
samma brefblefmig gifven, så lydande: »Meddela mig, äfven om
du felat, dina tankar, händelser och bekymmer utan förbehåll-
samhet». - Det kan vara en fråga, huru detta talet blef upp-
taget i mitt humör, der just förbehållsamhet var ett hufvud-
drag. Dermed gick så, att om meningen skulle varit, att jag
skulle för min far berätta allehanda tankar, som jag kunde
förehafva, så har jag skamligen åsidosatt min pligt, ty tyst-
låten med mina funderingar var och förblef jag, men jag
tänker, att meningen egentligen blott var, att om något vigtigt
var å färde, betänkligare tankar och »skrupler» uppstodo eller
lefnadsförhållanden inträffade, som medförde bekymmer, skulle
jag nalkas min far utan förbehållsamhet och med fullt er-
kännande af möjligen begångna felsteg. Brefvet slutade med
en allvarsam tillsägelse att aldrig bjuda till att föra min far
bakom ljuset. Det, som lades mig på hjertat, var således att
vara ärlig och uppriktig. Det är också mycket säkert, att om
jag råkat i fara att komma in på sådana vägar och stigar,
som kunnat leda till det, som jag i en utgifven skrift, »Afsked
från studenterne», har kallat den förtviflade ungdomens lif,
skulle det aldrig fallit mig in att undandölja något för min
far. Men nu inträffade aldrig något tillfälle för ärligheten och
uppriktigheten att komma på prof.
Det tredje brefvet hade till dagteckning den 26 april
1833; jag var då nära att fylla mitt sjuttonde år, det var
under min Elfsjötid och min fars sista lefnadsår. En särskild
tilldragelse hade nyss timat, som nog kunde föranleda ett
allvarsamt utbyte af ord och tankar. Jag hade uppträdt så-
som predikant i den offentliga gudstjensten, och min far, som
icke var närvarande, hade sedermera läst min skrifna predikan.
Deraf tog han sig anledning att skrifva till mig några allvar-
samma och kärleksfulla ord. Der talades om »trons, kär-
lekens, ödmjukhetens ande». Detta talet gjorde mig godt att
höra, och jag hade gensvar att gifva. I min tro fans ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
