Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 FÖRBINDELSER MED VETILDEN.
hänger tillsamman med det andra. Inskränker man sina be-
hof, så slipper man invecklas i en mängd trassliga förhållanden
inskränker man sina förbindelser med verlden, så undviker
man en mängd behof, som skulle uppkomma genom de vid-
sträckta förbindelserna. Den sanningen är också afgjord, att
ju vidsträcktare kretsen är, inom hvilken man rör sig, desto
flere blifva besvärligheterna, desto större bekymren och faran
att förlora både lifvets yttre frid och den inre friden i hjertat.
»Bene qui latuit, bene vixit», säger ett latinskt ordspråk, d. ä.
»den, som lefver obemärkt, han lefver lyckligt». Men mot
denna lära uppreser sig ärelystnaden med sina planer, fåfän-
gan med sitt joller. Slutet blifver lätteligen sådant, att när
ärelystnadens och fåfängans skådespelare spelat ut sina roler
på lifvets teater, visar det sig, att skådespelet var ett narr-
spel. Ärelystnadens planer krossades i striden mot andra
ärelystnader, och fåfängans grannlåt befans vara sammansatt
af falska juveler. Detta framställer sig med så påtaglig san-
ning, att äfven han sjelf, som flög så högt i ärelystnadens
rymder eller klädde sig så glänsande och fager med det
»granna» lifvets glitterguld, måste, så framt han har qvar
några smulor tänkande förstånd, vid lifvets afton bekänna för
sig sjelf, att spelet är tappadt.
Men hvarthän leder detta talet? Skall då all storartad
verksamhet vara en dårskap? Och ett ärofullt rykte blott ett
irrsken? Skall då en menniska, som klok vill vara, blott lägga
derpå an att sticka sig undan och gömma sina pund, men
icke resa sig upprätt på sina ben och strida lifvets strider?
Ingalunda skall det så vara, men de stora verknings-
kretsarne skola icke eftersträfvas blott för lust och förnöjelse,
de skola öppna sig sjelfva genom händelsernas magt, hvilket
heter på latin: »gloria sequi non appeti debet», d. ä. »äran
skall vara bedrifternas följd, men icke det mål, som söktes».
En man kan genom sin börd - jag tänker på konungar och
furstar - och genom sina lefnadsöden inkomma i sådana
förhållanden, att det blifver en verklig skyldighet att beträda
de höga, de stora, de praktfulla lefnadsbanorna, och när så
är, då blifver det ej verldsförsakelse, men maklig vällust, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
