Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 HELSANS VÅRT).
undvika allt, som i ungdomen kunde blifva grundläggande för
sjukdom vid äldre år. Det var också med största skäl, hel-
sans vård nämdes såsom ett vilkor för lifvets sjelfständighet.
Ty den dyrbara skatten, sjelfständigheten, beror på arbets-
kraftens bruk, som sjukdomen tillintetgör. Det är sanning i
skaldens ord: »Hclsan är allt; allt, allt är alls intet, der intet
är helsan.» Derför är också helsans vård en af lifvets dyr-
baraste pligter, ty om man lefver på sådant sätt, att man får
sin helsa förstörd, blifver man en odåga. Med min helsovård
förhöll sig så, att helsan vårdade sig sjelf. Jag hade ingen
fallenhet att blifva sjuk, och om jag någon gång erfor något
illamående, så var det alltid lindrigt. Men derför blef jag
oförvägen, så att jag ett par gånger trotsade på min starka
helsa. Första gången var, då jag såsom student (1837) hade
råkat få ett boningsrum, som var så förskräckeligen kallt, att
jag måste sofva på kalla sängkläder hvarje natt i tre måna-
ders tid, från januari till april. Andra gången var år 1848,
då jag med anledning af vissa sjukdomstecken, som visat sig
- blodstockningar åt hjernan - var sysselsatt att sköta min
helsa, men skötte henne på ett sådant sätt, som jag nu långt
efteråt ej kan undgå att finna oförsvarligt. Jag fick också
plikta derför med en liten gastrisk feber efteråt. Men den
rysliga kölden i det kalla rummet förmådde ingenting i den
friska ynglingakroppen; jag slet ondt, men blef ej sjuk. Och
utom vid dessa båda tillfallen kan jag just icke förebrå mig
någon större oförsigtighet, än att jag kanske någon gång gått
mera tunnklädd, än jag bort, och väl äíven kanske låtit min
goda aptit ställa något oförsynta anspråk på min matsmält-
ningsförmåga; men magen har icke låtit sig något bekomma,
den har fullgjort sin tjenstgöring på ett förtjenstfullt sätt. Om
helsan vill jag för öfrigt säga, att när man icke känner sig
illamående, blifver det en svår sak att träffa rätta måttet,
som skiljer en verkligen behöflig försigtighet från dåraktigt
pjunk. Den egentliga faran för mig har varit, att arten af
mina sysselsättningar har nödvändigt föranledt mig att föra
ett mera stillasittande lif, än nyttigt kan vara för den kropps-
liga helsan. Jag blef visserligen af min far tillhållen att söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
