Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTYMPLIGHET. 175
Men deremot var jag icke alldeles fri från en viss behag-
sjuka att gå i granna kläder. Jag har nämt, huru jag i min
spädaste ålder var begifven på grannlåt af sådan art på ett
verkligen tokroligt sätt. Den barnsliga smaken lika som gick
igen i min ungdom, något jemkad efter åldern och omständig-
heterna. Det såg nemligen ut, såsom skulle jag varit alldeles
för litet noggrann med toiletten. Dithörande göromål besvä-
rade mig, och derför kunde det nog hända, att klädebonaden
var mindre väl vårdad. Men om jag kunnat utan besvär blifva
fin i kostymen, skulle det roat mig mycket. Nu kunde det
väl hända, att ett par söndriga stöflar och en luggsliten hatt
fingo passera. Jag minnes, huru mina vänner skämtade med
mig för min hufvudbonad, som föreföll dem att vara något
»klassisk». Hemma i min barndom blefjag hållen till snygghet
och ordentlighet i klädsel, men med nykter enkelhet, så att
jag väl skulle önskat att hafva litet finare kläder, än som be-
stodos mig. Det hörde till mina föräldrars sätt att uppfostra
mig, att de klädde mig visserligen snyggt, men mycket tarf-
ligt. Detta var med afsigt gjordt, för det jag skulle lära mig
att vara anspråkslös äfven i det yttre. Hvarken min far eller
min mor skulle tålt en sprättaktig pojke.
En sak, som gjorde mig sjelf mycket ledsen, var min
otymplighet i alla kroppsliga färdigheter. Jag var ovig i
rörelser, klumpig i åthäfvor; jag saknade allt, hvad man kallar
händighet. Skulle det varit af lefnadsförhållanden påkalladt
för mig att vara handtverkare, skulle jag visst blifvit mycket
olycklig, ty jag skulle visst aldrig kunnat lära mig något
handarbete. Jag har nämt, att jag aldrig kom att få lära mig
simma; jag trodde länge, att jag aldrig skulle komma att be-
stiga en hästrygg. Men på xlsby och Elfsjö skedde detta
verkligen. Det fägnade mig mycket, att ridten gick för sig,
men klen ryttare var jag. Sista gången jag satt till häst -
det var hemma i Leksand, jag var då tjugu år gammal -
var ridten både ömklig och löjlig och kunde äfven blifvit
farlig, ty jag red omkull. Jag var gammal karl, innan jag
någonsin hade haft tömmar i min hand för att köra en häst.
Jag har aldrig i mitt lif afskjutit ett skott ur laddadt gevär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
