- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
227

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vÄNSKAPsiDEALET. 227

Jag har således ingen anledning att tro, det Gustaf
Leijonhufvud någonsin hade försökt sig i något annat för-
fattarskap än bref till sina närmaste anförvandter och vänner
samt för öfrigt latinska krior.

Men sådana skref han icke illa, när jag besinnar, att han
hade sig förelagdt icke blott att ur sin tankeförmåga fram-
bringa ett innehåll, men äfven att uttrycka detta på ett främ-
mande språk, i hvilket han väl var temligen försigkommen,
men dock ej mera, än att det måste kostat honom en an-
strängande möda att kläda sina tankar i ord på godt latin.
Detta mägtade han väl icke göra med fulländad, stilistisk
virtuositet, men dock på ett tillfredsställande sätt, betraktadt
såsom skrifprof i studentåldern.

Jag yttrade nyss, att det intryck, jag erhöll af hans sam-
tal, icke var egnadt att bestyrka det vitsord, han gaf åt sig
sjelf, att »ingenting föll honom in». Jag minnes väl icke be-
stämda yttranden, som han uttalade, men det minnes jag, att
hans umgänge och muntliga samtal alls icke vittnade om en
sysslolös tankeförmåga och ett lif blott i minnets mekaniska
rörelser. Han hade en eftertänksam själ och var intresserad
af allvarsamma föremål.

Jag har således all anledning att anse honom hafva varit
en i alla delar lyckligt begåfvad menniskoande och en sådan,
hos hvilken brådmognaden icke skulle blifvit en fortfarande
omognad, men han var vid sexton års ålder långt ifrån full-
färdig. Detta, att mycket ännu fattades i hans utveckling,
kände han sjelf mycket lifligt; det var denna känsla, som gaf
sig uttryck, när han sade, att »ingenting föll honom in», men
i fall han fått lefva - om också blott ett eller ett par år -
skulle han nog fått erfara, att åtskilligt hade »fallit honom
in». Han skulle, om han fått genomlefva en vanlig mennisko-
ålder, blifvit icke allenast en mycket kunskapsrik man, men
äfven en sådan, som skulle ganska väl förstått att bruka sina
kunskaper, en sjelfständigt tänkande menniska, troligtvis en
mer än vanligt framstående man.

Men huru långt han kunnat gå, derom kan jag icke göra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free