Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 VÅNSKAPSIPEALET.
det mig midt på eftermiddagen, att jag ofrivilligt sjönk till-
baka mot soffkudden, der jag satt, och jag slumrade några
minuter. Detta tyckte jag illa om, men naturdriften var öfver-
mägtig, och efter den lilla slummern var jag pigg och kry
igen, och om arbetet för dagen var särdeles angeläget eller
särdeles intressant, kunde det väl hända, att jag lät syssel-
sättningen utsträckas något utöfver den vanliga tiden. -
Huru det tillgick i Leijonhufvuds kammare, vet jag ej säkert.
Nog tror jag, att han vanligen gick till sängs i temligen god
tid, men om det hände, att någon längre stund på dagen hade
varit upptagen af umgänge med vänner och bekanta och qvällen
kom. den latinska krian icke var färdig eller han hade fram-
för sig något svårläst ställe i någon grekisk eller romersk
författare, håller jag för ganska möjligt, att sörnnigheten icke
infann sig, men midnattsslaget kanske fick slå, innan nattens
livila begyntes, hvilken i alla fall fick taga slut, när klockan
var slagen fyra. Jag vet icke, huru härmed förhöll sig, jag
hörde honom aldrig omtala någon sålunda tillbragt natt,
men jag håller icke omöjligt, att så kunde tillgå, om också
blott undantagsvis. Det sades om honom vid hans graf:
»Hvila yngling! Du har nyttjat dagen, från dess gryning in»
till midnattsslagen.» Han gjorde mer än så, han nyttjade dagen
icke blott från dess gryning, men långt före gryningen, och det
var icke säkert, att han lät dagens gerning sluta med mid-
nattsslagen.
På detta sätt lefde vi, och jag var öfverlycklig. Hos
Leijonhufvud såg jag aldrig någon annan sinnesstämning än
lugn, glädje och frid. Det må ingen tro, att vi voro några
torra pedanter. Å nej! vi voro glada, lifliga gossar, som skrat-
tade rätt godt för oss sjelfva åt det, som löjligt var. Den
stränga arbetsordningen medförde dock en betydlig inskränk-
ning i umgängeslifvet, och Leijonhufvud kände lifligt sin under-
lägsenhet i lefnadsålder i förhållande till dem, med hvilka det
skulle kunnat komma i fråga för honom att lefva kamratlif.
Denna känsla förband sig med en ungdomlig blygsamhet och
försynthet, som utmärkte hans sinnelag. Med detta lynne,
och då han, som var inkommen i studentnationen såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
