- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
239

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄNSKAPSIDEALET. 239

den tid kan komma, då det ordet bokstafligen gäller, att den
der icke vill arbeta, han skall icke heller äta, d. v. s. att blott
genom att arbeta strängt får man något att äta, och det
arbete, som då blifver nödvändigt, kan just vara sådant, som
nog skulle kunna kallas öfveransträngning. Soldaten i fält,
jordbruksarbetaren med spaden i hand, arbetaren i fabriker och
handtverk, vedhuggaren i skogen får icke räkna, antingen arbetet
blifver blott enkel ansträngning eller öfveransträngning. Och
om studenten tänker, att han aldrig skall komma i någon af
dessa lefnadsställningar, hänvisar jag honom till embetsmannen
vid sitt skrifbord, kontoristen vid sin pulpet, läkaren i sin
praktik, skolläraren med de många lästimmarne och för alla
dessa det stundom oundgängliga behofvet att med arbete på
flere håll förvärfva ökad möjlighet att bestrida lefnadsbehofven.
Man må gå hvilken väg som helst i lifvet, så kan man blifva
tvungen att arbeta med ansträngning eller öfveransträngning,
när det gäller att skaffa bröd, ej blott åt sig sjelf, men äfven
åt maka, barn och borgenärer. Det händer - a propos bor-
genärer - att de s. k. »björnarne» just hafva sitt upphof
derifrån, att man lefde i oförnuft och lättja. Man kan blifva
tvungen att i sin mannaålder arbeta för mycket, derför att
man i sin ungdom arbetade för litet.

Hvad mig sjelf beträffar, så lefver jag ännu efter femtio
års förlopp vid sjuttio års ålder ungefär på samma sätt, som
när jag var tjugu år gammal, och mår ganska godt. Dock
erkänner jag, att saken kan förhålla sig något annorlunda för
den, som har en svagare kroppsbyggnad. Men ganska ofta,
när en pojke intet orkar arbeta på det dugtiga sättet, är talet
om öfveransträngning, efter hvad jag tror, intet annat än de
obotiärdiges förhinder. Det ginge nog för sig, om intet lättjan
vore så stor.

Jag säger för öfrigt ännu en gång, det jag nyss sade, att
min mening alls icke är, det vederqvickelse skall saknas. Men
den bör icke mottagas till skänk; den skall betalas med arbete
och må gerna vara något dyrköpt. Den, som arbetar bra, är
värdig att få njuta nöjets fröjd, hyilket mycket väl kan ske
på ett oskyldigt sätt. Det skall vara, såsom Franzén säger i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free