Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNSKAPSIDEALET. 245
löftesrika egenskaper med hjertats godhet, föresatsernas ädel-
het, det sedliga lifvets renhet, karaktersanlagens visserligen
outvecklade, men dock tydligt märkbara riktning till redbarhet
och rättrådighet, allt detta i förening gjorde hans person obe-
skrifligt intagande. Jag vet, att jag icke var den ende, som
erfor detta; han hade, så ung han var, dock uppväckt en viss
uppmärksamhet hos främmande personer. Han var blifven
tänkande menniskors glädje och ögonfägnad.
Jag kände t. ex. en äldre man, som hade genom affärs-
förbindelser med Gustaf Leijonhufvuds fader haft tillfälle att
lära känna den unge gossen i föräldrarnes hus och, när han
förnam ynglingens bortgång ur verlden, utgöt sin deltagande
känsla i de varmaste uttryck om den »oförliknelige gossen».
Samma vittnesbörd finner jag uttaladt i den lilla, mycket
vackra skaldesång, hvarmed skalden Bottiger beledsagade hans
bortgång till evigheten. Bottiger kände honom icke med någon
närmare bekantskap, men hade fått ett allmänt intryck af den
älskvärda personligheten och lyckades på ett mycket träffande
sätt teckna hans bild i några ord: »Oskuld satt och tänkte
på hans panna, forskande i höjd och djup det sanna, med en
blick så menlös och så klar.»
Så var det. På pannans hvalf låg ett uttryck af oskuld
och sanning, men en tänkande oskuld; en forskande ande speg-
lade sin bild i ögats uttryck, klart och fridfullt, mennisko-
vänligt, någon gång likväl mycket, eftertänksamt och nästan
dystert. När vi sutto på två man hand, han och jag, hände
det, att samtalet vände sig till de allvarsammaste ämnen, vi
talade om lifvets betydelse och om dödens. Jag minnes, huru
tankfullt han vände sina blickar mot mig. Visserligen, om
jag rätt minnes, hade jag vid sådana tillfällen flere ord att
säga till honom än han till mig, ty jag hade under några års
längre lefnad haft mera anledning att besinna mig på de höga
frågorna för lifvet, men en stum åhörare var han icke. Be-
gäret efter kunskap, lärgirigheten var icke belåten att stän-
digt stanna i ett blott mottagande tillstånd. Der fans innan-
för den klara pannans hvalf en ande, som längtade att forska
efter sanning och ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
