- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
248

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varit omgifven af mycket bifall, sällan hade han väl hört något
förebråelsens ord eller motsägelser, men säkert hade han hört
mycket beröm, och det kunde för honom sjelf icke vara obe-
kant, att hans person var ett föremål för stora förhoppningar.
Sådant kunde blåsa upp egenkärleken och föda inbilska tan-
kar om egna, förträffliga egenskaper. Anspråkslöshet var icke
den dygd, som befordrades af Gustaf Leijonhufvuds yttre lef-
nadsställning, och likväl egde han just den dygden. Det skulle
icke varit oväntadt, om han hade betraktat sig sjelf såsom ett ski-
nande lärdomsljus, och fåfängans drömmar om verldens grann-
låt kunde med åtföljande karakterslöshet lätt blifvit den be-
stämmande egenskapen i hans inre lif. Men nu blef förhål-
landet tvärtom. Det redbara, det verkligt värderika i lifvet
var det lefnadsmål, som föresväfvade honom, han sträfvade
till dugande dygd och stälde pligtens fordran högre än rättig-
heternas anspråk. All fruktan, att han skulle blifva lyckans
bortskämda barn, var öfverflödig. Lyckan hade nog gjort ett
och annat för att göra honom bortskämd, men han lät sig
icke skämmas bort. Detta, att han var anspråkslös och blyg-
Sam, medan han frestades att blifva anspråksfull och oblyg,
måste bevisa, att en god ande hade bygt sin bostad i hans
själ. Derföre blef han af menniskor älskad. Det var så. som
orden lyda i Studentvisan af Franzén[1]:

»Yngling! Ju mer du har varde, dess mer
Är försynthet din prydnad och ara.
Mer än sin rätt man den blygsamme ger,
Da man ser honom mindre begära.»


Men ännu framställer sig en fråga: Fans der då ingen
ärelystnad, när framtidens förhoppningar stälde sig fram för
honom, som lyckan hade gynnat så mycket? Svaret på denna
fråga beror derpå, hvad man menar med ärelystnad eller hvar-
uti äran skulle bestå, som den ärelystne är så lysten att för-
värfva. Han söker kanske sin ära i den tomma flärdens glitt-
rande skimmer; der kan blifva ett jägtande efter det granna
i lifvet, lysande utmärkelsetecken, fastän der icke fans någon
förtjenst, som förtjente att utmärkas, beröm, fastän ingenting
var gjordt, som förtjente berömmas. Detta är den låga äre-

[1] Franzén, Samlade dikter (1868). Del 2, s. 86.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:29:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svedelif/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free