Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 VÄNSKAPSIDEALET.
stämning, som jag kallar »ungdomens melankoli». Jag erinrar
mig, att jag hörde honom någon gång yttra, att han trodde
sig ega ett visst melankoliskt anlag. Kanske låg något af
denna stämning i den allvarsamma blick, han gaf mig i den
sista stunden. Får jag fästa mig vid hans ord i brefvet till
Feilitzen, så har jag skäl att tro, det han mötte döden ej
blott med undergifvenhet, men med en viss belåtenhet.
På brefvet, som jag skref, fick jag egentligen aldrig något
svar. Jag erhöll blött några få rader med ett litet uppdrag,
som han bad mig uträtta i Upsala, men på samma gång sade
han sig hafva haft så mycket att göra, sedan han kom hem,
att han icke haft tid att skrifva ett ordentligt bref till mig.
Men nu lofvade han, att jag skulle få ett riktigt bref från
honom, och detta »snart». Men detta tillämnade bref kom
aldrig. Jag tror mig nästan kunna uträkna, hvad göromålet
var, som hade hindrat honom. Och så kom sjukdomen, och så
kom döden.
Men dessförinnan hade också de dagarne kommit, då jag
hade beräknat att få se honom sjelf återvända till Upsala.
Han innehade ett stipendium - det Helmfeldtska - och
borde således vara närvarande vid stipendiaternas upprop den
28 januari. Jag stod lutad öfver ett skrank, som på den tiden
fans i förstugan utanför Gustavianska lärosalen, der uppropet
hölls, och jag riktade spända blickar på den anländande
skaran af ynglingar, som passerade in genom porten, jag vän-
tade hvarje ögonblick att få se äfven honom, men han kom
ej, han skulle aldrig komma. De följande dagarne gingo, den
ena efter den andra; jag kände dag efter dag en otreflig
känsla af en sviken förhoppning. Det var icke fritt, att ju
äfven det, som var det verkliga förhållandet, sjukdom och död,
äfven föresväfvade mig något litet, men jag slog bort den
mörka föreställningen.
Slutligen en dag - det var en söndag, den 12 februari -
tidigt på förmiddagen, kom en af hans bekanta, som äfven jag
kände, in till mig på mitt rum och helsade mig med dessa
ord: »Fet du, att Gustaf Leijonhufvud är död?»
Han hade iråkat ett på den tiden mycket vanligt illa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
