- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
260

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

260 UNGDOMKN OCIÍ SORGEN.

Jag har beskrifvit de första intrycken jag erfor, sorgen i
sitt raseri. Tänker jag mig sedan tillbaka till de närmast
följande dagarne, så minnes jag en sak, som allra mest be-
visar, huru djupt sorgen hade gripit mig. Jag glömde alldeles
mitt vanliga sätt, att tiga med mina känslor. Jag gick om-
kring till kamrater och bekanta, jag bekände öppet min sorg.
Och den hugnaden hade jag, att jag mötte deltagande gensvar.
Jag erfor, att han, hvars bortgång jag sörjde så bittert, hade
med sin personlighet gjort intryck hos menniskor, hvilka blott
hade haft en ganska ytlig bekantskap med honom. Jag hade
verkligen fruktat, att han skulle vara misskänd, hans ovanliga
studier betraktade såsom en ytlig lek och hans karakter oför-
stådd. Men jag fann motsatsen, hans bortgång betraktades
såsom en verklig förlust, och rättmätigheten af min sorg er-
kändes. Jag skref också bref till min mor. Jag hade, medan
Leijonhufvud lefde, gjort på mitt vanliga sätt, undvikit att tala
mycket om honom. Just derföre att hans person intresserade
mig så mycket, nämde jag icke gerna hans namn; jag var
nästan blyg att röra vid detta ämnet. Men då jag gerna ville
tänka mig honom såsom min förtrogne vän för hela min kom-
mande lefnad, ansåg jag mitt förhållande till honom vara så-
dant, att jag ej borde lemna min mor i okunnighet derom. Jag
hade derföre i bref till henne omtalat min lycka att hafva
funnit en sådan vän. Hon var således icke oberedd, då jag nu
lät sorgens uttryck utflöda med en öppenhjertighet, som eljest
var alldeles främmande för mitt sätt att vara. Jag flck också
erfara den varmaste moderskärleks uttryck i svar, som jag er-
höll. Men jag var också mycket angelägen att icke falla men-
niskor besvärlig med att oupphörligt tala om ett föremål, som
icke för dem kunde ega ett sådant intresse, som det egde för
mig. Jag återvände derföre snart till mitt vanliga sätt, jag slöt
mig inom mig sjelf; ej i menniskors sällskap fann jag. någon
verklig tröst. Jag erfor sanningen af det ordet, att »den
första tröst här nere är dock att få gråta ut»1.

Detta gjorde jag hemma på min kammare i djup enslighet.
Läsa, studera, arbeta, sådant var under de första dagarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free