- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
262

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262 UNGDOMEN OCH SORG12N.

så är hoppets fullbordan ej mycket aflägsen. Men den, som i
unga år förlorar det käraste, har framför sig ett sannolikt
långt lif, en lång saknad. Återföreningens möjlighet skymtar
blott såsom hoppets gnista i ett aflägset ijerran. Visst kan
ung dö så fort som gammal - jag har ju för mina ögon ett
stort exempel -, men när jag känner mig sjelf i besittning
af ungdomens fulla kraft, kan jag ej annat än tänka mig den
sannolika möjligheten af ett långt lif. Men naturen är seg,
jag menar nu den oförgängliga delen af menniskans varelse,
den menskliga anden är spänstig och seg, han kan uthärda
mycket, när han tvingas dertill. Och detta tvånget skall man
underkasta sig, man skall härda ut; detta kallas att hafva
tålamod. Verlden är ond, detta är sant, men hon blifver ej
bättre dermed, att man jemrar sig. Man skall verka, sträfva,
arbeta för att göra verlden litet bättre, än hon är, och detta
arbete består först och främst deri, att man gör sig sjelf litet
bättre, än man är. Ty om verlden är ond, så är man ju sjelf
en del af den onda verlden. I den delen gäller ordspråket:
»hvar och en är sig sjelf närmast».

Den 21 februari. Jag måste lefva i verlden, och detta
kan jag ej med framgång utan att jag sliter mig lös från den
sorg, som förtär, till den sorg, som förbättrar.

Den 23 februari. Om det vore i dag den 23 februari
femtio år härefter, då vore det slut eller närmare slutet. Det
kan förefalla något hemskt, att tiden går så fort, men det
ligger dock i tidens hastiga flykt en stor hugnad för den, som
verkligen känner, att denna verlden är förgängelse, stoft och
aska och den bästa glädjen är att veta, att en dag det, som
fullkomligt är, skall komma, och det endels är, skall åter-
vända.

Den 17 mars. Den, som har varit dödssjuk, men likväl
icke dog, förefaller mig nästan, såsom hade han haft framför
sig en stor lycka, och just då han ville fatta henne i handen,
flydde hon, och allt blef åter tomt och tungt.

–––Intet envälde här i verlden är nyttigt. Det är intet

godt, när sorgen blifver enväldig öfver hela varelsen, så att
der icke flnnes tillgänglighet för något annat. Detta är knappt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free