- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
266

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266 UNGDOMEN OCH SORGEN.

icke räknat. Så har det nu gått under de femtio åren, men
visserligen har det icke varit alldeles på samma sätt hela tiden.
Går jag tillbaka till det sorgbundna aret 1837, så kan
jag säga, att, med afräkning af de första dagarne, beherskade
jag i det yttre den sinnesstämning, som beherskade mig i det
inre. Ute i verlden bland vänner och kamrater var jag såsom
vanligt. Jag har alltid följt den regeln, att »detta är detta»,
allt hafver sin tid. Jag lefde två lif, ett hemma med mig
sjelf, ett annat ute med andra menniskor. Skilnaden var så
mycket mera skarp och bestämd, som just vid denna tid kam-
ratlifvet inom den studentnation, jag tillhörde, var särdeles
lifligt och friskt. Der fans en ung person, Gudmund Leonard
Silfverstolpe, som satte lif i umgänget med allehanda glada
tillställningar, i hvilka en skuldfri ungdomsglädje gaf sig ut-
tryck. I detta lefverne deltog jag. Men nog var jag bland
allesamman den, som hade minst roligt af det roliga. Hemma
på mitt rum satt jag träget vid mina böcker, men emellanåt
- under de första månaderna - ryckte jag fram dagboks-
papperen och skref dessa anteckningar, af hvilka jag här har
anfört några profbitar. Med detta, som jag nu säger, tycker
jag mig hafva gifvit en förklaring öfver det ordet, att ung-
domens sorg är ovaraktig. Så mycket förmådde icke sorgens
seger, som att hålla glädjen fängslad för lifvet; själsförstörande
blef hon icke, men hon blef min ungdoms eldprof, som gaf
sitt stora bidrag till lifvets lärokurs. Och i den kursen in-
gingo flere läroämnen; jag glömde icke, »hur månget älskadt
band mig än vid lifvet binder, slägt, vänner, tacksamhet, dygd,
ära, fosterland»]. Jag lärde mig småningom att åter vara
glad åt lifvet. Huru ofta har jag icke varit den gladaste bland
de glade! Skämtets löje har lekt på mina läppar, det har
satt färg på mitt umgängessätt. Men jag säger: andra känslor
rörde sig i djupet än de, som spelade på ytan. Jag har gjort
den läran till en grundsats för mitt sätt att lefva, att man
kan försaka, umbära det käraste ända derhän, att försakelsen
icke dödar glädjen, umbärandet icke uttömmer lifvets fullhet,
men jag sätter icke ett nytt föremål på den plats, som blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free