Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta har jag äfven gjort alldeles offentligt i den tryckta skriften:
»Afsked från studenterne», ehuru det icke passade för tillfället
att i boken nämna hans namn, men jag anförde stället i Böt-
tigers skrifter, der verserna läsas. Det är mig en verklig glädje,
att jag tror mig veta, att hans anförvandter - han har syskon,
som ännu lefva - hafva känt igen honom i beskrifningen.
Någon gång har jag tänkt, att jag kunde hafva lust att för
ett par af mina vänner läsa upp detta, som jag skrifvit. Men
jag kan visst icke förmå mig dertill. Det är kanske bäst, att
jag behåller alltsamman för mig sjelf.
*
Ännu några ord. Jag går nu på mitt sjuttiondeandra år,
då jag lefver ett sådant lif, som jag nu har beskrifvit. Det
må vara en vanlig sak vid de högre åren, att ungdomens
minnen uppvakna mera lefvande än under medelåldern. Men
det förefaller mig dock egendomligt, att en menniska vid sjuttio
års ålder kan så lefva, som jag lefver med honom, som aldrig
blef mer än sexton. år gammal. Det har någon gång blifvit
sagdt om mig såsom en artighet, att jag är »en yngling, som
ej åldras kan». Artigheten lemnar jag derhän, ty om så vore,
att ungdomens ande hos mig ej lät sig något bekomma af
årens gång, så är detta icke någon förtjenst, ehuru väl icke
heller något fel, det är helt enkelt naturens ordning hos mig.
Och då nu den tiden i min lefnad, då jag var äfven i lekamlig
mening ung, har lemnat mig en efterskörd sådan som denna,
om hvilken jag nu har skrifvit så långt och så mycket, är det
helt naturligt, att denna skörd ej blifver uttömd, ej blifver
förtärd med åren. Men då nu frukten, som jag skördar, dock
i sjelfva verket blott är ett minne och detta minne, ett halft
århundrade gammalt, beherskar mig så, som det gör, förefaller
mig detta så egendomligt, att jag ej vet, huru någon annan
menniska skall kunna förstå, att det så kan vara; men jag vet.
att så är. Och nu är det min föresats, att det så skall för-
blifva. Såret, som har gått upp, skall icke läkas. Jag vill, att
det skall vara öppet, ty det gör mig godt. Ur den bittraste
sorg har uppväxt det ljufvaste nöje, och detta är sådant, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:29:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svedelif/0281.html
