Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Stockholmslif (februari 1839 - april 1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det lägges på den våg, der den eviga sanningen väger med
rättvisans vigter. Jag tänker på ordet af Tegnér i
skaldestycket »Resignationen»: »Mot hvad du kan och bör, säg mig
hvad gjorde du? Din fordran växer upp till jette, men din
förtjenst blir dverg ännu»[1].
Jag har öfvat mig i den lärdomen att lära sig arbeta utan
anspråk[2]. Det är icke alldeles det lättaste att lära sig detta,
och jag är långt ifrån att berömma mig att vara fullärd i
anspråkslöshetens skola; den skolgången behöfver man så länge
man lefver, utexaminerad blifver man ej förr än i döden eller
derefter. Sade jag, att jag vore mogen för ett högt betyg i
denna examen, då vore jag icke, hvad jag ville vara, verkligt
anspråkslös. Men det har jag funnit, att dessa egenskaper,
ödmjukhet i sinnelaget och anspråkslöshet i lifvet, ej blott äro
nödvändiga, om karakteren skall blifva ren, men de göra äfven
lifvets lycka. Ty de föda den inre friden, förnöjsamheten,
tålamodets tapperhet i striden mot vidriga öden. Och detta
sinnelaget föder äfven den yttre friden, frid med menniskor,
och vinner deras bifall. Det är, såsom jag förut har sagt, en
sanning i Franzéns ord: »Mer än sin rätt man den blygsamme
ger, då man ser honom mindre begära»[3].
——————————
Från ekonomiska bekymmer var jag fri. Med blott 600
riksdalers skuld kunde jag vara lugn, om Gud lät mig lefva,
så att jag fick en framtid. Med de inkomster jag hade kunde
jag lätt betala räntan, och snart behöfdes icke en gång detta,
utom för en liten del, 100 riksdaler. Borgenären för det öfriga,
500 riksdaler, var en slägtinge till min mor och en af
hennes närmare vänner, ett fruntimmer, som genom den förmögenhet,
hon egde, var i tillfälle att kunna tillfredsställa den
böjelse för »genérosité», som fans i hennes karakter. Hon
återsände efter några få år reversen öfverkorsad. Minnet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
