Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge Gud lät dem lefva. Detta var den utsigt, jag hade
framför mig under de första sex åren af min docenttid. Men
icke desto mindre var jag merendels vid godt humör och
tänkte, att det skulle väl blifva någon utväg. Men intet visste
jag, huru detta skulle tillgå, då riksarkivets port var stängd
och det var mig vidrigt att tänka på elementarläroverken, för
min oduglighets skull, som blef allt mer och mer känbar för
mig sjelf. En möjlighet kunde varit att öfvergå till teologiska
studier, med ett pastorat i sigte. Men ehuru jag lade mycken
vigt på att vara en kristen menniska, var jag dock ej hugad att
utbyta mina historiska studier mot den lärda teologien, och
det var för mig en samvetssak att ej blifva prest blott för
födans skull. Och slutligen ändrade sig ställningen vid
universitetet. Från och med 1847 ljusnade horisonten.
Mitt lif såsom ung akademisk lärare blef helt olikt det
lif, jag hade lefvat såsom student. Men i en del fans dock
en likhet, nemligen att jag var utestängd från de professorliga
umgängeskretsarne. I min mors hus var ej mycket umgängeslif,
men det, som der fans, var särdeles trefligt, i synnerhet
genom våra goda slägtingar, Schedvins, som bevisade min mor
den ömmaste syskonvänskap och mig en godhet, som jag med
den djupaste tacksamhet erkänner, men i de litterära
familjekretsarne fans ingen plats för mig, och jag tog icke heller
något steg för att tränga mig in. Ty jag kände min skyldighet
att ej vara påflugen. Carl Thomas Järta, med hvilken en
närmare förbindelse skulle kunnat underhållas, dog snart, och
med de akademiska rangpersonerna, sådana som Geijer, Atterbom
m. fl., hade jag ingen personlig beröring, utom någon
gång å embetets vägnar med Geijer, då han var universitetets
rektor år 1844, hvarom jag har åtskilligt att berätta längre
fram. Snarare var jag litet bekant med Hans Järta, men
han bodde nu för det mesta ute på landet, på egendomen
Sandbro, och ehuru han alltid bemötte mig med mycken godhet,
hade jag aldrig den lyckan att höra till dem, för hvilka
han egentligen intresserade sig. Den ende professor, med
hvilken jag stod i närmare förbindelse, var Fahlcrantz, i hans
egenskap af inspektor för den studentnation, hvars kurator
jag nu understundom var. Men det kan jag med sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
