Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PJiRSONLIGA MINNEN FRÄN UNIVERSITETSLIFVET. O/5
alltid stod på samma höga ståndpunkt vid universitetet, som
han förut hade innehaft.
En ny professor var Sellén, som hade efterträdt Törneros.
Han visade mig ett visst förtroende, då han antog mig till
biträde vid studenternas latinska skriföfningar, och hans för-
dragsamhet var mycket stor med det ofullkomliga sätt, hvarpå
jag motsvarade detta förtroende. Sellén var säkerligen en
aktningsvärd man och en lärd man i sitt läroämne, latinet.
Han dog tidigt, år 1851.
Böttiger var medlem af samma studentnation som jag,
och vi borde således varit bekanta, men det voro vi ej myc-
ket. Det tycktes, såsom skulle Böttiger saknat sinne för ett
friskt och hurtigt studentlif. Af sina egna jemnåriga kamrater
var han ej mycket omtyckt; han var beskyld för att vara
hvad nu för tiden kallas en »snobb». Jag återhöll mitt om-
döme, ty jag såg, att mannen hade flere sidor, och de, som
kastade hån och spe öfver honom, voro sjelfva ej bättre, fastän
de voro på annat sätt. Jag för min del stod och står i en
oförgätlig tacksamhetsförbindelse hos honom för verserna han
skref vid Leijonhufvuds graf. Hans poesi på denna tiden an-
sågs eljest af många vara lidande af en viss pjunkighet. Hans
stora förtjenst är, att han arbetade upp sig, ju längre han
lefde, så att det väl kunde sägas om honom, som jag hörde
en sakkunnig person yttra, att Böttiger »gjorde af sig allt,
hvad göras kunde». Derföre stod han också i sina gamla da-
gar på en mycket högre ståndpunkt i litteraturen, än man i
hans ungdom kunde tro, att han någonsin skulle komma att
intaga. Det hade varit ett allmänt klagomål öfver 1820- och
1830-talets unga poeter, att de voro så sorgliga och gråtmilda,
lika som hela verlden skulle varit grufveligen led och svår mot
dem. Deras poesier sades vara idel gnäll och gråt, hvarföre
de tuktades af recensenterna. Om jag ej orätt minnes, skall
härom finnas ett och annat att läsa i den litterära tidningen
»Studier, kritiker och notiser», som utgafs i Lund på 1840-
talet och i hvilken Shakespeares öfversättare, Hagberg, var en
medarbetare. Till jemmerpoeternas klass ville recensenterna
hänföra äfven Böttiger; kanske var kritiken strängare, än hon
behöft vara. Men om så möjligen förhöll sig, att Böttigers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
