Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PERSONLIGA MINNEN FRÄN UMVriíSrTKf SI.IFVKT. 383
Det samma kan visst sägas om den berömde skalden
Malmström, men mellan honom och mig blef dock aldrig
något förtroligt umgänge. Jag värderade hans skaldekonst
mycket högt; jag läste med beundran, ja, med förtjusning hans
Angelika; jag tröttnar icke att läsa om igen hans »Hvi suckar
det så tungt uti skogen?», men han hörde i umgängeslifvet till
ett eget kotteri, dit jag alls icke hörde.
Peterson, docent och sedermera professor i latinet, var
en poetisk natur och glad i sällskapslifvet, på hvars nöjen
han tycktes sätta stort värde. Vi sammanträffade ofta nog i
de studentiska samqvämen, der vi bytte ord i tal vid skålar
och glas. Gälde det »drift» och satir, så behöfde ingendera
skona den andre, ty vi voro munviga båda två. Peterson
hade äfven en förmåga att improvisera svensk vers vid glada
tillfällen, och han var också latinsk skald; han öfversatte Stag-
nelii poem Wladimir den store på latinsk vers. Såsom lärare
tog han sin sak allvarsamt.
Rundgren. docent i teologien, nu biskop i Carlstad, kom
i en viss förbindelse med mig genom den ställning, vi båda
intogo i studentpolitiken. Han syntes mig vara en aktnings-
värd man, kanske något egensinnig. Hans af trycket utgifna
predikningar och tal läser jag med mycket intresse; han är
en god stilist. Han gifte sig med ett fruntimmer, som jag
hade känt i hennes späda barndom; bekantskapen förnyades,
och Rundgrens hus blef ett bland det mycket ringa antal
ställen, der jag i familjelifvet fick erfara någon gästfrihet.
Namnet Sundberg var samma’ namn på två personer,
Anton Sundberg, göteborgare, nu erkebiskop, och Arvid Sund-
berg, gotländing, sedermera lektor i Visby. Han var den af
de två, med hvilken jag fick mest att göra. Och detta var
mycket nog. Ty Arvid Sundberg var en rörlig man i student-
politiken och gjorde sig mycket bemärkt. Icke kan jag säga,
att min sympati för honom var synnerligen stor, ty han svär-
made för skandinavismen, hvilket jag alls icke gjorde. Men
ingendera var trätgirig, och derföre blef god fred mellan oss.
Och åsigterna för öfrigt voro icke alltid olika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
