Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRISET I SVENSKA AKADEMIEN. 387
var blifvet ett främmande ställe för mig, ett och annat, men
dock ej mycket af det yttre, var förändradt. Men jag erfor
en besynnerlig känsla, när jag körde in i staden med min
kärra. Jag kände mig lika som blyg, i fall någon, som jag
mötte på gatan, möjligtvis kände igen mig. Jag vet icke, hvar-
före det skulle så vara, men så var det. - Bland andra upp-
sökte jag äfven min allra spädaste barndoms vårdarinna, ma-
dam Westerholm. Jag förvissade mig, att hon, ehuru fattig,
dock icke egentligen led nöd, och var detta, så vidt jag kan
minnas, sista gången jag såg henne i lifvet.
Från Köping återvände jag till Vesterås och färdades
derifrån på ångbåt till Stockholm, der jag under några dagar
delade min tid mellan besök hos de båda familjerna Lorichs,
som bodde i staden, och Lagerbjelkes på Elfsjö. Trefnaden
var mycket god, och jag kände mig nästan mera hemmastadd
på mitt rum för resande i Bergstrahlska huset än i Upsala.
Sådan var min känsla på den tiden.
Den 14 juli återkom jag till Upsala och återtog mitt ar-
bete med prisskriften i Svenska akademien, hvilken färdig-
gjordes i lagom tid för att ej komma för sent. Men dessa
veckor under senare delen af denna sommar voro icke roliga.
Det gick trögt att vänja mig vid Upsalalifvet, ehuru min per-
sonliga ställning var så angenäm, som jag möjligen under
dåvarande förhållanden kunde begära. När sommaren var
slut, kom den akademiska terminen, och jag erhöll en liten
befattning, som jag hade önskat att få: jag blef bibliotekarie
vid nationsbiblioteket. Jag gaf också några undervisnings-
timmar, och med lefnadskostnaden stretade jag mig fram. Slut-
ligen i december satte jag mig på skjutskärran och for i ett
jemmerligt väglag till Stockholm, der jag mottog prismedaljen
i Svenska akademien ur erkebiskop Wingårds hand, som var
akademiens direktör. Jag hörde med nöje ett stycke af skrif-
ten uppläsas.
En sorglig tilldragelse hade timat i Upsala under hösten
- min lärares och väns, professoren Carl Thomas Järtas
död. Jag hade stort skäl att betrakta hans bortgång såsom
en verklig förlust för mig. Jag hade under april och maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
