- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
389

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MINNEN FRÅN NATIONSLIFVET 1842. 389

då jag nu erhöll konung Carl Johans stipendium. Med mina
landsmän, studenterna inom nationen, umgicks jag mycket.

I allmänhet sagdt måste umgängeskretsen i en sådan folk-
samling som studenterna blifva mycket ombytlig. En upp-
sättning går bort, en annan kommer, och den, som är stadig
på platsen, befinner sig snart i förändradt sällskap. Är han nu
af sådan art, att han hakar sig fast vid vissa personer och
stänger sig inne i ett visst kotteri, så blifver det ödsligt om-
kring honom, när kotteriet skingras, hvilket icke kan undvikas,
att det ju förr eller senare sker. Men jag, som aldrig hängaf
mig åt kotterilefvernet, behöfde ej frukta att stå ensam i be-
folkade öknen. Jag kunde nog hafva mina närmare bröder i
umgänget, de kunde kallas ett kotteri, men jag stängde aldrig
in mig i kretsen, jag umgicks äfven med andra, och när kot-
teriet skingrades, var jag genast färdig att knyta nya för-
bindelser. Det gick ganska lätt att öfverflytta umgänges-

trefnaden från en studentuppsättning till en annan år efter
år. Så kunde jag göra, emedan jag aldrig införlifvade mig
med någon, men lefde trefsamt och vänligt med alla. Så var
personalen nu en annan än på 1830-talet, och den, som nu
fans, efterföljdes i sin ordning af nya personer.

På Silfverstolpes plats inom Vestmanlands och Dala na-
tion stod nu Oriel Otto Afzelius såsom själ och medelpunkt
i kamratlifvet och ledare af skämtets lekar med allvarligt
innehåll. I detta sättet att förstå glädjen, så att man är glad
utanpå med allvar innanför, voro Afzelius och jag lika, men
han hade skaldekonstens gåfva, som jag saknade. Son af en
i svenska vitterheten berömd man, Arvid August Afzelius, hade
Oriel ärft en poetisk begåfning. Tonen var skämtets, men i
löjet lågo tankens allvar och känslans djup. Kamratvänskap
har väl sällan någon menniska haft i högre grad än han. Och
om honom kan jag säga, efter snart ett halft århundrades
lopp, att »gammal vänskap rostar icke». Detta ordspråk är
ofta osant; det är vanligt, att gammal vänskap rostar ganska
mycket, ja, så att han alldeles ruttnar bort under tidens åver-
kan. Men så har det icke varit med Oriel Afzelius och hans
vänner, i hvad på honom har berott.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free