Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 STUDENTMÖTKSFRAGAÍÍ 1844.
velat göra studentmötet tül en politisk partitillställning, och
han talade varma ord om den skandinavism, som skulle bestå
deruti, att de skandinaviska folken närmade sig till hvarandra
för att bilda, såsom han uttryckte sig, ett »samlif i anda och
sanning, i känsla och tanke, i dikt och forskning, i skaldskap
och vetenskap, i konst och litteratur, i fornhäfd och framtids-
hopp». För en rent litterär förening mellan Skandinaviens
trenne folkslag nitälskade Atterbom. Politiska förändringar i
staternas ställning lågo utanför hans tankar. Dock kan det
icke nekas, att en viss sidoblick till det politiska området
äfven fans i hans skrift. Der finnes en anspelning på möjlig-
heten af en framtid med de trenne folkens förening under
samme konungs spira. Han uttrycker sig med dessa ord:
»Skulle någon gång dertill ett tillfälle yppas utan våldsam
omstörtning af bestående förhållandens helgd och under vilkor,
som vore för alla de trenne folken lika gagneliga, så begriper
jag sannerligen icke, hvartöre de då lefvande borde försumma
att begagna det.» Den slutsats, hvartill Atterbom kom, var,
att mötet, om det skulle kommit att ega rum, skulle blifvit
fullkomligen oskadligt, ehuru det under närvarande tidsför-
hållanden icke borde ega rum. Såsom orsak, hvarföre han
utgaf sin^skrift, uppgaf han, att han ville motverka en sådan
uppfattning, som kunde hafva till följd, att tanken på en
skandinavisk förening i andligt och litterärt afseende blefve
indragen i dagens politiska gräl, hvartill den icke hörde.
En hvar, som kände Atterbom, visste mycket väl, att hans
afsigt icke var att uppväcka buller och ofred, men säkert är,
att om någon velat väcka buller och oro och göra studenterna
ångerköpta, så kunde ändamålet icke lättare vinnas än genom
att tala och skrifva just så, som Atterbom talade och skref.
Han förstod icke sjelf, att hans ord måste verka på helt annat
sätt, än han önskade. Himmelen vete, hvarföre han uppträdde
på detta sättet just vid denna tidpunkten. Det ändamål, han
åsyftade, skulle ingenting förlorat genom ett uppskof, hvilket
icke behöft blifva långvarigt. Atterboms skrift, så oskyldig
den i sig sjelf var, blef nu en brandfackla, som upptände
fanatismens flammande lågor. Nu, då en man med Atterboms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
