Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt lif såsom akademisk adjunkt 1850 - 1856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 FÖRHÄLLANDET TILL STUDENTERNA.
sökning. De gjorde så, att de satte mig på första förslags-
rummet, och all anledning fans, att utnämningen skulle följa
derefter.
Det följande året, 1856, får jag räkna såsom ett märk-
värdigt, år i min lefnad, året för min skilsmessa från Upsala
och min bosättning i Lund. Jag har dagboksanteckningar
från denna tiden, hvilka sätta mig i tillfälle att kunna på-
minna mig, hurudan i vissa delar den ställning var, från hvil-
ken jag nu skulle skiljas.
Jag börjar med mitt förhållande till studenterna. Jag
har redan nämt, att detta icke var särdeles mycket förändradt,
oaktadt jag nu, såsom adjunkt, icke egentligen hörde till deras
krets. Jag var ännu alltid en populär universitetslärare. Hade
jag icke vetat detta förut, så skulle jag fått lära mig det nu,
ty välviljan, som visades mig, när det nu skulle lida mot
slutet, var mycket stor. Följande står skrifvet i min dagbok
den 13 januari: »I afton på nordiska festen höjde de mig
på axlarna och buro mig omkring i salen. Jag undrar, om
någon förståndig man ’stod för sig sjelf och tänkte: nu är
popularitetsjagten lyckad. Om någon så tänkte, gjorde han
mig orätt. Ty jag har verkligen icke sökt någon popularitet
på bekostnad af min öfvertygelse i någon sak, men att erfara
menniskors vänliga tänkesätt är ett behof för mitt hjerta.
Den välvilja, jag har rönt af studenterna många gånger förr
och senast i qväll, gör mig godt. Och detta är ömsesidigt,
ty jag har verkligen en mycket välmenande känsla för mina
medmenrnskor, och det är naturligt, att känslan fäster sig
närmast vid dem, med hvilka man befinner sig i omedelbar
personlig beröring. Och här är en särskild sak: jag har ej
hustru och barn; jag kan då åt min kärleksfulla sinnesstäm-
ning så mycket mera gifva en karakter af allmän mennisko-
kärlek. Om jag af menniskors välvilja har mottagit mera, än
jag har gifvit, så är det dock fullkomligt sant, som. jag sade
till studenterna i aíton, att den fond af mensklig välvilja, som
naturen nedlagt i mitt bröst, är ’koncentrerad’ i kärleken till
den framtidslofvande ungdom, af hvilken studenterna utgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
