- Project Runeberg -  Anteckningar om mitt förflutna lif /
522

(1894) [MARC] Author: Wilhelm Erik Svedelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Mitt lif såsom professor i Lund 1856 - 1862

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

522 DAGBOKSANTECKNINGAR FRAN 1858.

död i Upsala. Jag hade bref der om jemte berättelse om den
grufliga koleraförhärjningen, hvarmed Upsala just nu hem-
söktes. Farsoten grasserade alldeles förskräckligt, men sär-
deles långvarig var hemsökelsen icke. Schröder lärer väl icke
egentligen hafva dött af koleran, men dödsorsaken lärer dock
haft ett visst sammanhang med den allmänna farsoten. Schrö-
der hade i lifstiden gjort mig godt, men intet ondt. Jag vär-
derade särskildt hans vänliga hågkomst, då han alldeles opå-
kallad hugnade mig med små förtroliga bref efter min flyttning
från Upsala. Brefven innehöllo just icke något annat än smått
oförargligt sqvaller, men betecknade alltid ett mot mig per-
sonligen välsinnadt hjertelag. Det gjorde mig ondt att för-
nimma, huru Schröder efter sin död blef misshandlad i en
ovärdig tidningsartikel under förklaring, att man icke bör om
död man säga annat, än hvad sant är. Detta betyder dock
rätteligen endast, att nian icke skall strö falskt smicker på
grafven, men dermed följer icke, att man skall smäda den
döde. Har man ej något godt att säga om honom, som nyss
dog, så må man bruka tystnadens vältalighet. Det passar
icke att gifva en menniska respass in i evigheten med ovett.
Och det är alls icke nödigt att gifva betyg åt hvar och en
menniska, som dör. Annorlunda förhåller sig saken, när hi-
storiens vetenskap gifver sitt utslag.

Vid nyåret 1858 skref jag något om mig sjelf. Jag tänkte
på min brådmogenhet i barndomen och min omogenhet seder-
mera, och härvid tillade jag nu: »Jag har blifvit gammal,
innan jag har lärt mig studera. Detta kan hafva sitt sam-
manhang med den ungdomlighet i lynnet, som hörer mig till.
Jag bibehåller vid fyratio års ålder ynglingasinnet i många
fall, men det kan väl hända, att ungdomens omogenhet vill
följa på samma räkning. Dock går det framåt. Jag känner,
att jag är klokare nu, än jag var förr. Den myckna ungdom-
ligheten är hvarken något fel eller någon dygd, men det är
så min natur. Och jag är nöjd dermed. Jag njuter deraf.
Men jag är icke någon beundrare af ungdomen, jag är icke
partisk för de unge, ehuru jag älskar det ungdomliga i mensk-
ligheten. Jag älskar menniskor, icke för deras dygders skull

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:48:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svedelif/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free