Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Mitt lif såsom professor i Lund 1856 - 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESTALET ÖFVJtëR KONUNG OSCAR DEN l DEC. 1859. 535
kännedom om det höga föremålet, blott det allmänna intrycket
af en aktningsvärd personlighet och en för fäderneslandet
lyckosam regering. Jag lägger vigt uppå att ej säga för
mycket till menniskors beröm; detta är lika angeläget som att
icke tala smädelsens tal på en menniskas döda mull. När
man skall tala om en person, som man blott på afstånd har
lärt känna, fordras mycken försigtighet för att icke öfverskrida
gränsen mellan det, som lagom är, och det, som är för mycket.
Jag hade ingen annan utväg än att tala, icke blott om den
aflidne konungens personliga egenskaper, men låta talet till
stor del bestå i allmänna betraktelser, som kunde anknytas
till den kungliga personligheten.
Sjelfva anordningen af denna fest var ovanlig. Festen med
sång och tal hölls middagstiden, men vid eldsljus. Akademi-
ska föreningens festsal var svartklädd, fönstren voro tillstängda,
och rummet var upplyst med brinnande ljus eller lampor. Man
befann sig lika som i ett grafkapell.
Talet, som jag höll, tryckte jag på Gleerups förlag, och
det är sedermera omtryckt i mina »Smärre skrifter». Jag är
icke missnöjd med detta tal, men det lärer icke varit alla till
nöjes. Åtminstone fick jag läsa i en i Stockholm utgifven tid-
ning några ord ur ett »bref från Skåne», som tycktes antyda,
att talet skulle varit ett simpelt pratmakararbete. Det blef
mig sagdt, hvem brefskrifvaren skulle varit, hvilket dock kunde
vara temligen likgiltigt, ty omdömet berodde på tycke och
smak, och ordet är fritt i vårt land. Det kunde ju hända, att
mannen, som tyckte att mitt tal var dumt, sjelf säger eller
gör någonting, som jag tycker vara dumt, och då fordrar jag
min frihet både att så tycka och att säga min mening. Den
rätt, jag fordrar för mig mot an dra, är jag skyldig* att erkänna
hos andra mot mig.
Vårterminen 1860 tog slut, men icke låg jag qvar i Lund
öfver sommaren. Denna gång fans intet, som hindrade mig
att låta min resa blifva en resa genom landet, en grundelig
skjutskärrefärd. Jag for ut från Helsingborg genom nordvestra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
