Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svår sjukdom under det sista året bröt krafterna, och hans
död kom nu icke oväntad. Underrättad genom telegram, att
tillståndet var betänkligt, skyndade jag dit, men anlände ej
förr, än han hade andats ut. Lifvets och dödens förhållande,
det ena till det andra, hade han mycket väl besinnat och
var, så vidt menskligt öga kan se, för evigheten mogen. – Hos
mig har hans bortgång verkat på ett bestämmande sätt.
Det är en egen känsla att känna sig vara den sista
qvarlefvande af en bortgången familj. Långt för detta, för femtio
år tillbaka, försvann min far, några år senare min mor; tvenne
mina syskon qvarlefde länge, nu äro äfven de försvunna, jag
är den enda återstående. Visserligen har jag haft en viss
fallenhet att vara en enstöring i mitt inre lif, ehuru med
mycken umgängsamhet i den yttre verlden; men detta, att
alla de personer, med hvilka jag har varit genom blodsband
på närmaste sätt förenad, hafva försvunnit ur verlden, gifver
åt ensamhetens känsla en viss bismak af öfvergìfvenhet, som
af sig föder en viss längtan att komma bort ur sinneverlden
och in i den verld, der man icke är öfvergifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>