Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. v. s. att jag icke alltid får det, jag har rättighet att få,
men nödgas betala, ej mina egna skulder, ty sådana har jag
ej, men andras skulder, mina borgensförbindelser. Men dessa
äro dock ej större, än att jag hoppas kunna uppfylla min
pligt och ändock ej behöfva göra någon egentligen svår
uppoffring. Jag hoppas till och med att kunna utöfva en viss
hjälpsamhet af sådan art, att jag ej vill hafva den samma
återgäldad, ty den har sin grund i högre, oförgängliga
förbindelser, familjelifvet, blodsbandet, föräldravördnadens minnen,
syskonföreningens betydelse. – Mitt yttre lífs inrättning, den
hvardagliga hushållningen, är sådan, som anstår mitt lynne;
den är grundad på den grundsats, jag alltid har haft, att
»ensamhet är sjelfständighet». Jag lefver ett mycket ensligt lif,
hvilket likväl nu förefaller mig nästan för mycket ensligt. Det
bör vara ett visst lagom i detta som i allt annat, och jag har
en viss svårighet att träffa detta lagom. Mycket umgängeslif
vill jag ej hafva, men jag skulle dock önska mig litet mera,
än jag har. Den lilla umgängeskrets, som omgifver mig, är
dock mycket god, den består af några få verkliga vänner,
som bevisa mig en sann och verkligen trofast tillgifvenhet.
Kretsen skulle kunna ökas genom gästbesök på andra orter,
men min gamla benägenhet för resor af och an i landet är
icke alldeles den samma som förr. Kommer jag ut, så kan
jag hålla godt sällskap med vänner och bekanta, men det
händer lätt, att hemsjukan öfverfaller mig och jag längtar till
min ensliga kammare och mina böcker.
Från studentumgänget är jag nästan alldeles skild. Här
finnas blott några få studenter, med hvilka jag har lyckats
underhålla någon förbindelse, men af dem har jag hugnad.
Jag klagar ej öfver skilsmessan, ty hon är oundviklig, och
jag har också så mycket stretat och sträfvat med studentfolket,
att det ej vore underligt, om jag vore alldeles trött
dervid. Jag har så varit, men nu på den senaste tiden hafva
gnistor af den gamla hågen uppflammat, och jag vore ej ohågad,
om det läte sig göra, att något litet återknyta förbindelsen.
Och likaså flnnas bland de yngre inom den akademiska lärarekretsen
flere, med hvilka jag skulle önska att blifva närmare
bekant. Det skulle intressera mig mycket att lära känna denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
