Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881 - 1887
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller huru jag är till mods i den ställning, der jag nu
befinner mig, och vid den ålder, jag nu innehar, så begynner
jag med orsakerna, hvarföre jag var så snabb att begagna
tillfället, som öppnade sig att erhålla afsked ur mitt embetes
tjenst utan synnerlig ekonomisk förlust. En redovisning för
detta mitt handlingssätt har jag redan gifvit i mitt tal till
studenterna vid deras afskedsbesök i februari 1882. En orsak
var, att jag kände mig alldeles utlefvad i det akademiska
lifvet, uttjenad i tjensten, oförmögen att sköta de alldagliga
professorsgöromålen på sätt som sig borde. Jag längtade till
frihet. En annan orsak var, att jag ansåg för en pligt att ej
motverka det ändamål, som måste vara afsedt med
professorernas pensionsrätt vid sextiofem års ålder, att bereda åt
universitetet tillfälle till ett utbyte af gamla lärarekrafter mot
nya och friskare. Jag var glad i mitt sinne, när jag gick
bort, så mycket mera, som jag var öfvertygad, att jag med
min bortgång icke gjorde universitetet någon skada, men väl
gagn.
Men sinnesstämningen i avskedsstunden var icke endast
glädjens, att hafva vunnit min frihet, den var också tacksamhetens
för det myckna goda jag hade rönt under en lång följd
af år, de flesta tillbragta i Upsala, men äfven några i Lund,
– tacksamheten också för den frikostiga godhet, som Sveriges
statsmagter bevisat genom pensionsrätten, tacksamhet mot den
Eviga Försynen, som bevarat min kropps och min själs krafter
i arbetsduglig förmåga.
Ty sådan kände jag mig verkligen. Jag var frisk till
lynnet och fullkomligt arbetsmodig. Jag var glad icke blott
derföre, att jag befriades från göromål, vid hvilka jag hade
tröttnat, men äfven derföre, att jag fick öfvergå till göromål,
vid hvilka jag icke kände någon fallenhet att tröttna. Och
att jag icke härutinnan bedrog mig, har jag visat med det,
som jag nyss har talat om mina litterära sysselsättningar,
hvaraf synes, att jag har ständigt, så att säga, varit »i selen».
Och jag tänker så förblifva. En sak, som mycket bidrog till
mitt beslut att söka afsked och med afekedet ledighet, var
tanken på det myckna jag hade ogjordt, men ville försöka
att göra i litterär väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
