Industrien formar vårt järn, brutet ur mäktiga gruvor.
Sveriges andra huvudnäring är dess mångsidiga och högt utvecklade industri. Denna har i hög grad varit inriktad på handelsutbyte med främmande länder och det är naturligt, att det nuvarande
avspärrningsläget ställer den inför svåra problem. Här kan nämnas minskningen av importen av råvaror och drivmedel, vars verkningar dock mildras genom stora reservlager, upplagda av enskilda företag och statens reservförrådsnämnd under de sista fredsåren. Vår industri, särskilt skogsförädlingsindustrien, har till stor del producerat för export — en av huvudorsakerna till det svenska välståndet, nu ett av de största bekymren. Avspärrningens betydelse illustreras av att i det normala handelsutbytet à 4 miljarder kronor per år, nära hälften export och drygt hälften
import, ungefär 45 % berört Storbritannien och utomeuropeiska länder, från vilka vi nu äro nästan helt avskurna» Att, varuutbytet med ett par östersjöländer starkt ökat, uppväger ej minskningen i övrigt. Näringsliv och myndigheter söka dock med all kraft att inom landet finna ersättning för vad som förlorats, producera nya varor och bereda ny sysselsättning. Vid sidan av avspärrningen sätter upprustningen sin karaktär på svensk industri av i dag. Genom produktion av vapen och ammunition,
krigsfartyg och stridsvagnar, uniformer och militärskor m. m. bidrar industrien direkt till försvarsberedskapens stärkande. Det beräknas, att under de gångna månaderna en fjärdedel av den svenska industriens produktionskapacitet och 100,000 arbetare varit direkt sysselsatta för militära
ändamål. Så småningom bli de aktuella behoven fyllda, men nya uppgifter anmäla sig och industrien kommer alltjämt för lång tid framåt att i stor utsträckning arbeta för vår krigsmakt. |