Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. 1700-talet. Grundlinjer och utgångspunkter - 2. Ritskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skolans uppgift var att uppfostra medhjälpare åt de införskrivna
konstnärerna.
Men vid sidan av detta praktiska syfte stod för skolans främjare dess
kulturella uppgift: att erbjuda svensk ungdom konstnärlig utbildning i
hemlandet. Nikodemus Tessin hade år 1718 delgivit Karl XII ett uppslag i denna
riktning. Han hade även givit sin son i uppdrag att i Paris göra sig underrättad
om stadgarna för akademien därstädes, då han fann, "att icke något dugligt
kan göras här beträffande de sköna konsterna utan en dylik anstalt". Ritskolan
betecknade den första ansats till en metodiskt bedriven konstundervisning, som
i Sverige blivit gjord, och innan den ännu ägt bestånd i två årtionden, kunde
Karl Gustav Tessin uttala sin glädje över, att denna inrättning nu var
"uppstigen till den höjd, att där dagligen sådan svensk ungdom mognas, som med
tiden kan för svenska målarskolan vinna rum bland de erkända huvudskolorna".
Detta yttrande fälldes i Vetenskapsakademien 1753. Men inför riksdagen
framhöll greve Cronstedt – Hårlemans efterträdare som överintendent – den
reella nyttan av ritareakademiens tillvaro. Tack vare denna skola kunde infödda
konstnärer tävla med de utländska. Att konsterna rätteligen vårdas är tecken
till ett lands välmåga och flor. Sådana riken draga utlänningen till sig,
"främmande penningar stanna då kvar i riket, i stället för att de av ett olärt folk
måste lämnas till utlänningarna".
Så hade man förut resonerat i Paris vid tiden för konstakademiens
instiftande därstädes. I Frankrike liksom senare i Sverige hade man betonat den
nationalekonomiska synpunkten. Det var ju mera praktiskt att utbilda
konstskickliga yrkesmän inom landet än att gång på gång införskriva utlänningar,
som blevo dyrbara att underhålla och som ofta nog reste sin väg igen vid första
tillfälle. Att uppodla en inhemsk konst och konstslöjd stod för de myndigheter,
som i Sverige beviljade medel till ritskolan, som en nationell uppgift av
betydenhet.
Taraval och efter honom Bouchardon undervisade oegennyttigt det unga
släkte, som ganska snart skulle göra främlingarna överflödiga. Tidvis
medverkade några svenska målare, Scheffel, Arenius, Johan Pasch. Någon avlöning
åt lärarna kom ej i fråga förrän 1753, då tecknaren Petter Wallrave fick sig
tillerkänt ett litet arvode. Bland lärjungarna funnos läraktiga su j etter, redan vid
århundradets mitt hade några unga träskärare nått en förvånande färdighet och
kunde användas vid arbetet inom slottet. De förnämligare uppgifterna fordrade
likväl en erfarenhet och en konstnärlig kultur, som den unga skolan ej kunde i
hast tillskapa. Nya konstnärskrafter måste införskrivas från Paris för att fylla
de avgångnas platser. Bland dem, som nu tillkommo, voro ornamentsskulptören
Adrien Masreliez (1748) och skulptören Pierre Larchevêque (1755).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
